"Musik i skuggan av muren", in: Schlager, # 15, 24.4.1981
Västberlin är ockuperad mark.
Det ligger, omgivet av en mur, mitt inne i Östtyskland närmare den polska gränsen än den västtyska.
Livsstilen i Västberlin saknar europeisk motsvarighet. Här finns inga restriktioner för öppettider. Besöker man Cafe Central vid Nollendorferplatz klockan fem på morgonen så kan man vara säker på att det är mer folk och liv där då, än det var vid midnatt. Polisen är liberal och tillåter mycket. Musiklivet är oerhört rikt och ofta väldigt intressant. I mars tillbringade jag några dagar med att lyssna, och pratade sedan med några olika musiker om det dom gör och om Berlin.
Frieder Butzmann – musik på tvättmaskin
– Berlin är i en mycket speciell situation. Här finns många unga och gamla människor men mycket få medelålders. Många av ungdomarna är studenter och får studiebidrag, andra får socialbidrag eller gör saker som dom säljer. Sen finns det dom som säljer droger och slutligen dom som helt enkelt stjäl. Livsstilen är mycket anarkistisk här. Om man inte har något att göra hela tiden då gör man ljud och man kan spela in dom.
Den som säger detta är Frieder Butzmann. Han anser sig vara jämngammal med rock'n roll genom att vara född en dag efter det att Rock Around The Clock spelades in. Jag besöker honom i hans lägenhet på Kantstrasse en söndagsmorgon. Först när jag kommer in får jag intrycket att huset måste vara ockuperat, men det är inte fallet. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det ser ut i ett av alla de hus i Berlin som verkligen är ockuperade. Här står en kakelugn i ett hörn och bredvid den står en byrå, annars är det tomt så när som på en madrass och en liten hylla med en massa ljudutrustning. Det är mycket skräpigt, saker ligger strödda överallt På väggen hänger en stor bild bestående av en nerklottrad affisch tagen från tunnelbanan och sedan försedd med en exakt ritning över Berlins vattensystem ovanpå klottret.
Frieder har bland annat spelat in Valeska/Spanish Fly/Waschsalon Berlin på en singel som kom för något år sedan. Den blev uppmärksammad i Andy Warhol's Interview, berättar han förtjust. Frieder är en mycket glad herre som fnittrar oupphörligt.
– Min far experimenterade med inspelningar av ljudeffekter och jag hjälpte honom från det att jag var fem år. Sen gjorde jag själv intervjuer med min yngre bror och jag gjorde hörspel. Idag håller jag i stort sen på med samma sak, även om det har utvecklats en del. I slutet av sextiotalet jobbade jag med seriös konstmusik. Jag var med i John Cage's grupp när han gjorde konserter i München 1972.
– Min historia är nog ganska typisk för många musiker idag. I början av sjuttiotalet gjorde en del fortfarande sin matematiskt konstruerade musik medan andra bara var deprimerade och inte gjorde någonting, som jag. För mig ändrades allt med Sex Pistols när jag hörde att så enkel musik kunde vara så uttrycksfull. Jag började på nytt 77 och skillnaden mellan det jag gjorde innan och det jag gör nu är att styckena är kortare och har ett direkt innehåll, de utgår från erfarenheter av det verkliga livet t ex Waschsalon: jag gick till en tvättinrättning och klockade tvättprogrammet, sedan komprimerade jag det till fyra minuter:
– Valeska var en tysk danserska på tjugotalet. Hon var mycket extrem, såg ut som våra dagars punkare. Musiken är extas som i en spännande dans, i mitten är det tre rytmer ovanpå varandra och jag har försökt att lägga stor kraft i den.
Publiken är människor
– Förr i tiden hade jag alltid ett program att hålla, idag har jag ett innehåll. Om jag gör ett stycke om Valeska då är det dansmusik och om jag gör ett stycke om en tvättmaskin då låter det som en sådan, med ljudet av vatten osv.
– En slags socialrealism?
– Ja det stämmer.
– Vad har du för publik?
– Ibland känns det fel, jag har en relativt stor publik här i Tyskland men den består inte av den sortens folk som jag skulle vilja nå. Min publik ar människor som jag, med liknande erfarenheter och inte särskilt unga. Helst skulle jag vilja nå punkarna och folk som går på vanliga konserter. Jag tycker att min musik har mer att göra med deras liv än vad t ex pogomusiken har. Nu när jag gör konserter sa är det alltid på ställen där folk som redan förut är intresserade av konst, går.
Frieders verksamhet ligger mellan modern konstmusik och experimentell rockmusik. Han ser på musik som projekt av olika slag, detta gör det möjligt för honom att samtidigt spela saxofon i ett band som vänder sig till en mycket ung publik, göra solokonserter med huvudsakligen elektronisk musik och spela in en, som han hoppas kommersiell discosingel. Hans olika verksamheter bygger på skilda idéer och inkräktar inte på varandras områden.
Frieder är också inblandad i ett av Berlins oberoende skivbolag: Marat Records
– Valeska sålde ungefär 2 000, hälften av dem i New York. Annars är 1000 en vanlig siffra för band som gör oberoende skivor. Jag har spelat på en julsingel som sålde 6 000. Stille Nacht Goes Disco.
– I musiklivet i Berlin finns det en slags inre krets bestående av mig, Mania D, Einsturzende Neubauten, Sentimentale Jugend och några till. Detta är grupper med relativt låg budget, men jag skulle inte vilja tillhöra någon annan krets. När grupper ur våran krets har sökt sig ut och till stora skivbolag har dom ändrat sin musik och blivit mycket dåliga. Jag har aldrig hört talas om en Berlingrupp som har tjänat riktigt mycket pengar på sin musik.
– Jag hade besök av en man från Ariola en gång. Han pratade vitt och brett om kända personer för att imponera på mig, sen tittade han på singeln och sa OK vi tar den här men först skall vi ändra på omslaget sen .... Om jag hade gett honom tejpen Så skulle han ha lagt på lite rytmbox och kanske lite gitarr och annat, det är på det sättet det fungerar. Jag tycker att det är mycket viktigt att själv ha kontroll över hela processen.
Trance Plast satsar hårt på framgång
En kväll letade jag efter en spelning att gå på och stötte då på namnet Trance Plast i en notis. Det var den enda gruppen för kvällen som verkade att ha något med New Wave att göra så jag bestämde mig för att ta en titt. Jag tog tunnelbanan ut till klubben Tarantel på gränsen till stadsdelen Neukölln, som för mig har odödliggjorts i David Bowie's låt med samma namn. Med hans ödsliga saxofon ringande i huvudet väntade jag mig att finna ett ghetto i förfall, men blev besviken. Det såg ut som Berlin i allmänhet – breda gator med hus uppbyggda efter kriget, många affärer och skyltar. Däremot så regnade det och blåste så hårt att mitt paraply gick sönder, och så blev det lite stämning i alla fall.
Klubben visade sig vara av inte alltför speciellt slag, med livlig ölförsäljning. När bandet gick upp på scenen var det direkt ur publiken. Sju personer med olika stilar. En tjej och en kille sjöng, en hippieliknande gestalt spelade keyboards. Till min förvåning visade dom sig vara väldigt bra. Sångarna var väldigt personliga, hon nästan spottade fram orden, han smekte fram dem. Musiken var omväxlande, lite grand som Devo. Jag bestämde mig omgående för att intervjua dem och besökte deras replokal några dagar senare.
I bilen dit fick jag veta att de hade utrustning för över 60 000 DM. Jag hade hamnat hos ett av banden som på allvar drömmer om framgång.
– Det är svårt i början, man måste känna folk och fixa spelningar men när man har klarat av det här då är det lätt att bli stor i Västtyskland (Toni, sång).
– Band från Berlin är populära i Västtyskland (Silvio, trummor).
Engelska texter
Trance Plasts arbetar alla och ägnar sedan största delen av sin fritid åt bandet. Man repar tre gånger i veckan och har en anmärkningsvärd repertoar för en band som bara har existerat i en halvår. Sångerskan Patty kom till gruppen via en annons då några ville ha en kvinnlig stämma som komplement till Tonis sång. Silvio tycker an det skulle vara bättre med bara killar i bandet. Alla texter är på engelska, utom den som Patty skrivit.
– Jag tycker inte om tyska texter, det tyska språket är hemskt och inte tillräckligt internationellt (Rolf, synt).
– Det är logiskt att översätta sina känslor till engelska eftersom man alltid har hört det. Lyssna på Udo Lindenberg han sjunger på tyska men alltid när han upprepar några ord i en refräng så är det engelska ord (Toni).
Mitt försök att övertyga dem om att i Sverige är det numera vanligast med svenska texter,var ganska hopplöst.
– Alla band i Berlin har sånger om muren men jag tycker inte om det (Roger gitarr).
– Har ni någon?
Olyckligt i Berlin
– Jag har skrivit en som vi inte har repat ännu. Den handlar om att livet här i Berlin trots allt är ett olyckligt liv. Det är svårt att göra något man blir nöjd med, det är svårt att vara nöjd med sina vänner. Allting är artificiellt och byggt med stora pengar (Toni).
– Jag kan inte tänka mig att leva någon annanstans. Jag är född här (Roger).
Skillnaden mellan att vara inflyttad som Toni är, och att alltid ha bott här gör sig ofta märkbar i samtal med berlinare. Trance Plast skall göra en singel på egen hand och sedan en turné i Västtyskland. Dom satsar helt på att lyckas. I det läget är det lätt att fixera sig vid den stora och dyra utrustningen. Skulderna skall ju betalas en gång.
– Jag tycker att utrustningen är viktigare än musiken (Rolf).
Deras inställning kändes både spekulativ och på något sätt helt ärlig. Dom känner inga i innekretsarna och ger sig inte ut för att vara intellektuella. Dom har bara den vanliga drömmen om att kunna leva på sin musik. Trots det hoppas jag att Trance Plast fortsätter att spela bra musik.
Jag lämnade lokalen för att åka till en intervju med en som känner alla i innekretsarna och kände mig ganska förvirrad.
– Bring a bottle of wine!
Så hade hon sagt i telefonen och jag undrade om det var fråga om en muta eller inte. Jag köpte i alla fall en billig flaska och begav mig hem till Gudrun Gut.
Hennes lägenhet hade en stark atmosfär, det fanns inga stolar eller bord i det enda rummet. På väggarna var det fullt med slarvigt uppsatta bilder, många föreställde henne själv. Rummet dominerades av en madrass med svarta lakan som låg på golvet mot ena väggen. Som sänglampa fungerade en neonrör. I ett hörn stod en TV med bara flimmer på rutan. Den fick stå på hela kvällen .
Två tjejer befann sig i rummet, båda klädda i svart. Det var Gudrun och hennes kompis Elizabet, drivkraft i det lilla skivbolaget Monogam.
Gudrun Gut är 23 år och en av Berlins mest intressanta nya musiker. Hennes huvudinstrument är trummor.
– Min första grupp var DIN A Testbild. Vi spelade på klubben SO 36 och det var väldigt kaotiskt. Vi försökte fånga gatans ljud.
Intressantare med tjejer
– Sen träffade jag Bettina och vi öppnade en klädaffär tillsammans. Hon spelade saxofon och vi bildade Mania D tillsammans med Beate på bas.
Mania D upphörde nyligen efter ett stort bråk med Beate som ville ha med sin pojkvän i gruppen.
– Skulle du kunna tänka dig att ha en kille i din grupp?
– En del killar är verkligen bra men jag vill spela med tjejer för det är annorlunda.
– På vilket sätt är det annorlunda?
– Det sätt som dom spelar på. Killar är så inne på rock n roll, tjejer är mer fria. För mig är det helt enkelt intressantare att spela i en tjejgrupp.
Mania D gjorde under ca ett och ett halvt år ett trettiotal spelningar huvudsakligen i Berlin. Det kom alltid mycket folk på deras konserter och deras singel sålde ovanligt bra. Den gjordes för Marat records.
– Många män i Berlin hatade Mania D och ändå pratade dom om oss dagarna i ända. Vi lät verkligen annorlunda och oftast tyckte publiken inte om oss, men dom kom för att vi var intressanta.
Inte alltid bra
Mania D s musik var ganska anarkistisk och oförutsägbar. Ibland är den verkligt bra men långtifrån alltid.
Under kvällen spelade Gudrun en provpressning av en tolvinchare med hennes nya grupp – Malaria. Jag tyckte väldigt mycket om den och bad henne att spela den flera gånger. I den nya musiken är det fler instrument och mer atmosfäriskt. Musiken på skivan skapar en magisk stämning och är svår an jämföra med något annat.
– När Mania D splittrades så ville Bettina och jag inte sluta spela. Vi gick in i studion och gjorde den här skivan där vi spelar allting själva. Vi ville göra en turné och försökte på egen hand men fick nog efter en vecka och då satte vi ihop en ny grupp. Nu är vi fem stycken och vi är två trummisar, men vi byter instrument ibland.
– Vi kommer att debutera live om en månad jag tycker att skiva och live skall vara skall vara två helt olika upplevelser.
Gudrun och Elizabet är två av de mest utseendemedvetna människor jag har träffat och i mina ögon typiska för Berlin.
– Beskriv den här staden !
– Berlin är en alldeles speciell stad, och jag skulle inte vilja bo någon annanstans. Atmosfären gör mig kreativ. Här får jag en känsla av att jag måste göra någonting. Den känslan får jag inte på någon annan plats.
– Men finns det inte en risk att man bara är ute hela natten på klubbar och cafeer och inte gör något alls?
– Alla som kommer hit gör så i början men det blir tråkigt efter ett tag.
– Hur kommer det sig an folk här tycks vara så medvetna om sitt yttre?
– Vi har muren, det är bara den här staden, man måste agera lite grand.
Kreativt att klä sig
Sen pratar vi om Steve Strange och New Romantics i London. Vi lyssnar på Visage och Gudrun hävdar att det är en verkligt kreativ syssla att göra make up och att klä sig. Men hon skulle aldrig kunna göra oärliga saker mot sig själv bara för an nå folk eller sälja skivor. Marknadsföringen av Malaria är dock igång, jag tittar på foton och en pressrelease. Tidigare har någon sagt att Malaria har chans att verkligen bli stora i Västtyskland. Jag skulle applådera, men tror att dom är för kompromisslösa och ärliga för det.
Gudrun berättar om när Mania D spelade på en kvinnofestival och slagsmål utbröt i publiken:
– Några feminister sa att vår musik var nazistisk, andra tyckte väldigt bra om den, det var kul.
– Var det era kläder som fick dom an prata om nazism?
– Ja, och vår styrka, alla dom andra grupperna försökte vara så mjuka som möjligt – kvinnliga. Jag tror att alla har något av både man och kvinna inom sig och jag agerar på det sättet.
Kvällen led mot sin slut och det var dags för fotografering, som precis som jag anat visade sig vara en enbart lustfylld upplevelse. Att posera framför en kamera var ingen nyhet i det här sällskapet. Klockan var omkring midnatt men det var för tidigt att åka till Der Jungle.
Morgonen tog vid och staden började ta fart.
Jan Svenungsson