"Birnbaum rör om i den internationella konstgrytan",
in: Göteborgs-Posten, 21.8.2001
En dag i början på juni tog jag snabbtåget till Frankfurt för att träffa Daniel Birnbaum som sedan årskiftet är rektor på Städeliche Kunsthochschule där och chef för den tillhörande konsthallen Portikus. Daniel efterträdde Kaspar König som är en av de verkligt stora profilerna i det tyska konstlivet. Att för tio år sedan tänka sig en svensk på en sådan post hade knappast varit möjligt. Daniel är 37 år gammal, filosof och kritiker och har under några år varit chef för IASPIS i Stockholm (en statlig institution som erbjuder ateljéstipendier för utländska och svenska konstnärer).
– Hur kom det sig att du fick det här jobbet?
– Konstlivet är ju både jättestort och litet och om jag är nåt slags namn internationellt så är det för att jag skriver för Artforum, det är den tidning man läser.
– Vad är din roll där?
– Jag är en av redaktörerna för Europa. När konstlivet inte längre är så centrerat kring Köln och New York, är tidskrifterna viktiga för att hålla ihop det. Även en töntig liten sak i Artforum får ett oerhört genomslag.
– På IASPIS gjorde du också utställningar, och det fortsätter du med här i Frankfurt. Ni har ett mycket känt ställe...
– Portikus, ja. Grundidén är att skolan skall ha en experimentkonsthall inte för elever men för besökare som kommer och har en gästföreläsning, eller kanske undervisar en termin – det är både självklart och enkelt. Man kan undra varför inte fler skolor gör på det sättet.
– Skulle du vilja ha en kuratorskola?
– Nej, jag är väldigt frågande till den idén. Men vi har haft studenter som inte gjorde nån konst, och istället blev ett slags elever till Kaspar König (som inte är konstnär utan utställningsmakare, dvs kurator) och en av dem går det väldigt bra för nu – så det var i själva verket en ganska framgångsrik skola.
– Men den hade inte etiketten kuratorutbildning?
– Nej – och jag vet inte riktigt hur det hela var formellt möjligt. Vad man kan säga om Portikus i alla fall är att oavsett vad man skall bli, så är det en bra skola för eleverna som engagerar sig i det. Det gör inte alla, men där finns en grupp som nu lärt känna en tio, tjugo spännnande konstnärer från hela världen och fått se hur det går till.
– Själv är jag tveksam till utbildning i kuratoreri, för jag ifrågasätter vad det är för maktperspektiv som lärs ut.
– Jag känner också så, men en intressantare fråga för mig är att jag hatar professionalisering – det finns så lite kvar som är oprofessionellt, områden där det finns utrymme för konstiga överraskningar, där det kan komma in en person som Paulo Herkenhof som gjorde Sao Paolo Biennalen och som jag tycker är en helt underbar person. Han var en högt uppsatt jurist som skrev poesi när han plötsligt bestämde sig för att han skall börja göra utställningar. Kaspar König själv var en underlig figur som inte ens hade gått ut gymnasiet när han åkte till USA och tatuerade sig på foten och lärde känna Andy Warhol. Man kan lätt heroisera dessa excentriker, men det är kul med oklara sfärer där man gör sina regler själv och det snabbt visar sig om det blir bra eller dåligt – man behöver inte ha någon examen.
– När jag resonerar i de här termerna, för det gör jag – så säger mina upplysta vänner att åh, “du har ett så romantiskt konstnärsideal...”.
– Men då finns det bara några millimeter kvar till den så att säga totala slutpunkten – det tycker jag är en trist utsaga.
– Är det då möjligt att utbilda någon till konstnär?
– Det vet jag inte, men nånstans handlar väl konstskolor mycket om att skapa en så fri plats som möjligt, en tidslig och rumslig rymd där människor får syssla med det dom vill under några år och kan få studielån och så. Att skapa en plats i samhället där det är tillåtet att under flera år hålla på med något som ingen riktigt kan redogöra för vad det är för nåt, om vi nu skall kalla det kreativitet eller konst.
– Kommer det att fortsätta finnas samma behov för de här platserna?
– Vad tror du? Jag vet inte! Kommer det att fortsätta finnas konstutställningar?
– En del säger nej.
– Och det är mycket möjligt att de har rätt. Men kommer själva konstbegreppet att försvinna, tror du?
– JAG tror det ju inte.
– Men det finns dom som säger så?
– Ja, eller att det sker en förändring – att det kommer att upplösas i nånting helt annat...
– Min mamma som vet ganska mycket om konst skulle säga att detta har ju redan hänt! Att det vi intresserar oss för nu har väldigt lite att göra med det som man sysslade med för 40 år sedan då hon läste konst och sprang på Moderna Museet, kände Pontus Hulten och så.
– Kan man göra en tydlig skillnad mellan finkultur och populärkultur?
– Jag tycker nog det. Ta Stan Douglas som är en av mina favoritkonstnärer. Hans installation “The Sandman” kan inte vara populärkultur!
– Beskriv!
– Den består av ett mörkt rum med två videoprojektioner bredvid varandra i vilka bilden långsamt cirklar runt sin egen axel och visar ett uppbyggt filmstudiolandskap, samtidigt hör man röster som läser upp brev. För att verkligen förstå det här verket, eller för att åtminstonde förstå så mycket som konstnären har uppenbara intentioner att förmedla, så måste man känna till den här berättelsen av ETA Hoffman som heter “Der Sandmann”, eller “John Blund” på svenska. Man måste också känna till att Sigmund Freud skrev en av sina mest kända essäer “Det Kusliga” om den och lite grand om hans idéer om upprepningstvång, dödsdrift, etc. Man bör också känna till en del – jag har bara läst lite – om dom här kolonilotterna som kallas för Schreber–garten i Tyskland och helst skall man också känna till att Schreber själv fick en son som blev den första världsberömda schizofrena människan som skrev en bok och som Freud sedan skrev om. Och den här dubbla videobilden är intressant för att den på nåt sätt också handlar om upplevelser eller snarare själva begreppet upplevelse eller perception; den handlar om tid och i Freuds text finns det idéer om det omedvetna som tidlöst och om vad temporalitet överhuvudtaget är och samtidigt är den här projektionen producerad på ett tekniskt väldigt krångligt sätt... det är två cirklar som sammanfaller bara vid ett tillfälle och annars har en rumslig och temporal förskjutning som är väldigt irriterande – det är det mest schizofrena verk jag känner till. Det är som att det ena är framtid och det andra det förflutna och i mitten är det nåt slags konstigt “nu” som inte finns utan som bara är en fördröjning. Så om man vill är det en slags illustration av Derridas idé om la Différence...
– Är det för att verket är så svårt att beskriva som det inte kan vara populärkultur?
– Om man bara hade alla dessa parametrar, så vore det kanske bättre att skriva en essä – men det är ändå ett fungerande konstverk. Det finns en gestaltning som man blir tagen av, något störande över det här rummet som man inte får ihop riktigt. Och det är på ett sätt ett slags essä, det handlar om tid, det handlar om modernitet, det handlar om en massa saker och alla går inte att greppa.
– I populärkultur har producenten ofta den största makten: artister kan reduceras till marionetter, vara en front för produkter. Tror du något liknande kan hända i bildkonsten, när en konstnärs karriär avgörs av om han eller hon blir inbjuden till stora grupputställningar?
– Ja, det finns en sån risk med den nya kuratorrollen och framför allt i förhållande till stora biennaler, men i sista hand, nej, för till slut har vi alla glömt Catherine David (som gjorde den senaste Documenta–utställningen), men jag kommer inte att glömma Richters “Atlas” eller Marcel Broodthaers installation som visades där – till slut är hon inte så himla viktig. Det är ju ändå så att skall man som utställningsmakare ha framgång då måste man ha de riktigt bra konstnärerna och dom avtecknar sig långsamt.
– Du är ju också kurator ibland!
– Jag vill inte göra mig oskyldig, men min dröm i livet har aldrig varit att göra biennaler. Jag skrev en gång en artikel i Dagens Nyheter där jag beskrev den här professionaliseringen och det blev debatt om den. Egentligen var artikeln ett hemligt försvar för kritikern, kritikern som har i uppgift att berätta för publiken helt enkelt. Den perfekta kritikern är en oerhört nyanserad person som språkligt förmår förmedla vad upplevelsen är för något.
– Bedöma eller berätta?
– Berätta och bedöma och förklara varför man tycker det är bra eller dåligt. Så som varje publik har rätt att reagera på en utställning man går in på – men också förmå berätta varför. Kritikern står på publikens sida! En kurator är hur man än vänder och vrider på det en del av en produktionssida. Risken är att till slut har vi bara en produktionssida, där en producent tillsammans med en massa konstnärer sätter upp något – och sen flyger alla till nästa stad, medan den lokala kritikern inte längre är en del av spelet. Maktförskjutningen från kritiker till kurator är också ett negligerande av den lokala publiken och det var nåt sånt jag var ute efter i den där artikeln.
– Jag var med på en utställning i Paris som hette Nuit Blanche. När utställningen var över fick jag en presspärm där det allra mesta var publicerat innan utställningen öppnat. Det hade gjorts ett jättebra lanseringsarbete, men ingen egentlig analys. Konsten görs till en del av underhållningsindustrin.
– Ja, fast om man lyckas helt vet jag inte och just Nuit Blanche har jag alltid sagt snälla saker om, för den bidrog till att förändra klimatet för det nordiska och man kan hoppas att en sån utställning är onödig nu... Det är något av en ny situation att man kan bo i Sverige och ha utställningar lite överallt. Eller ta Eija-Liisa Ahtila som ju bor i Helsingfors och är en av de mest omskrivna konstnärerna överhuvudtaget – och hon är väldigt finsk! Själva villkoren har ändrats.
– En globaliseringsprocess...
– Ja, fast det normala med globalisering, den tendens man kritiserar, är att den slår sönder skillnader. Gör den verkligen det i konstlivet? Det naturliga i konst, litteratur och kultur överhuvudtaget är ju att man intresserar sig för skillnader och letar efter det exotiska och annorlunda. Det finns något i spänningen mellan det lokala och det globala som ger konst en ganska specifik roll. Försvaret för det lokala kan vara politiskt reaktionärt, men inom kulturen kan det vara positivt, som en motrörelse mot nivellering.
– Vad är dina egna drivkrafter? Du har ju nått ganska långt!
– Inom nåt slags konstliv kan man väl säga, att jag har nått ganska långt på vad är det, tre år. För fyra år sedan var jag fortfarande en lätt frustrerad doktorand... På nåt sätt var det här med konst en flykt från den akademiska filosofin, jag hade sån ångest för att jag aldrig blev färdig med den där avhandlingen...
– Hur gick det?
– Den blev färdig, i maj 98. En Derrida-inspirerad Husserl-läsning. Samtidigt med den höll jag på att översätta Husserl, Frege, Heidegger och Wittgenstein och gav ut “Kris” och allt det där tillsammans med Sven Olof Wallenstein. Jag skrev en del om konst och så och det här med Artforum var inte planerat: jag kände några personer och så bad dom mig skriva några saker och jag tyckte om det och de tyckte jag var en vettig person som faktiskt håller vad han lovar: “Oj, han skriver ju faktiskt vad han sagt han skall skriva! En pålitlig kille från Stockholm! Kan inte han åka till Amsterdam i morgon?”. Samtidigt skrev jag för DN... men det institutionella, att jobba professionellt med konst, det är ju bara sen 98, med IASPIS. Jag var aldrig en elak kritiker, men nu gällde det att vara mer optimistisk – jobba som producent mera, puffa på saker och se vad som händer. Det var en ny roll jag höll på med i tre år – och sen kom det här erbjudandet.
– Så du bara driver fram med ditt intresse och har tur?
– Faktiskt, det tror jag man kan säga. Det är inte några stora uppoffringar... det stora lidandet har snarare varit med det akademiska än med konstlivet.
– Finns det saker i konstlivet som är obehagliga?
– Det finns en fruktansvärd total ytlighet. Till slut klamrar man sig fast vid fenomen och personer som man känner har en otrolig halt ändå, men hela det här gallerilivet och alla annonserna som driver på det hela tiden – det är ju ingenting jag vill hålla på med egentligen! När man har sett hur det fungerar så är det sista jag vill hålla på med att liksom ge någon ung konstnär en karriär! Med detta menar jag inte att bra personer inte skall ha framgång, men den ytliga sidan av saken, lanserandet, den roar mig inte alls.
– Hur känns det då med dessa unga människor på skolan – att hjälpa dem in i en så rutten bransch...? Har du reflekterat över det?
– Jo, det har jag, men jag har inte riktigt hunnit formulera mig om det än. Häromdagen hade vi gästföreläsningar för den nu utlysta skulpturprofessuren. Tobias Rehberger fick samma fråga, och då sade han bara att det handlar till slut endast om att man måste vara intresserad av det man gör, vara nöjd med det man gör och att detta är viktigare än vad någon gallerist säger – och på en konstskola KAN man ju inte säga nåt annat! Om det finns en skeptisk inställning mot konstlivet i det du och jag säger, så är det ingenting mot vad vissa personer på min skola har. Man kan bli ganska nedslagen när man föreslår saker som man verkligen tror på och folk säger: “nä, honom kan vi inte ha”. Då förstår jag att Kaspar Königs metod för att driva skolan handlade mycket om makt. Han sålde in olika personer – det var bara pang på – inte så himla mycket reflektion över kollegiet där....
– Du kommer med en svensk attityd, alla skall vara sams?
– Jag trodde det, men det togs snabbt ur mig.
– Nu tvingas du vara auktoritär och arrogant...?
– Stum snarare. Stumt maktfullkomlig (skratt)... Att man till slut inte argumenterar utan säger: “Nej, JAG tror det här är det bästa alternativet, nu gör vi så!” Och sen finns det ändå en djup demokrati på skolan, vi röstar om allting, men det skriks och det argumenteras och folk smäller i dörrarna och går ut och in. Det är ett väldigt annorlunda diskussionsklimat än i Sverige. Här är man verkligen oense... och sen skulle man som god svensk gärna vilja säga att ändå är alla vänner, men det är man faktiskt inte! Folk är sura men de har också sagt det rätt ut. Det är liksom inte nån gemytlig atmosfär, trots att det är en så liten, utflippad skola – det är rätt hårt mellan människorna.
Jan Svenungsson