"Stormens öga", in: You are invited, Göteborgs Konsthall, Gothenburg 2006
Jag har just läst en intressant bok med titeln “Why Art Cannot Be Taught”. Författaren är professor vid Art Institute of Chicago, och hans tes är i korthet att själva konstskapandet inte kan läras ut, medan däremot kunskap om teknik i ordets mest skilda betydelser, alltid kan förmedlas.
Det James Elkins hävdar, och som jag instämmer i, är att det inte går att lära ut vad “sant” konstnärligt värde kan vara för individen, då vår uppfattning om en sådan sanning är så förknippad (från och med romantiken och vidare in i vår post–postmoderna era) med en föreställning om originalitet, dvs att det en konstnär skapar inte skall vara problemlöst utbytbart med vad en annan konstnär gör. En konstnär kan inte kopiera sin lärare eller förebild och tro att detta skall leda till att hans eller hennes arbete får samma status. Därmed finns det anledning att fråga sig vilken roll läraren själv skall anamma inför sina studenter.
Nu säger vän av inskränkande ordning: “men detta är Högskolan för Fotografis utställningskatalog, och ‘fotografi’ är minsann en teknik – alltså finns det inget problem”. Jo, det är sant, fotografi är en teknik, eller rättare sagt flera, och de kan läras ut. Men oljemåleri eller performance (eller för den delen video, som ju i hög grad förekommer i utställningen) är även de tekniker, och de kan också läras ut. Det vill säga: det går att lära ut hur man gör det som redan är gjort, av någon annan, en gång till. Men hur lär man någon att skapa ett fotografiskt verk med Henri Cartier-Bressons märkvärdiga igenkännbarhetsaspekt där det inte är Cartier-Bresson som skall bli igenkänd utan den nye konstnären? Eller hur lär man någon att uppnå en lika stark men annorlunda kombination av lockelse och hot, likt den man finner i Annika von Hausswolffs bilder? Det är absolut inte meningslöst att härma, kopiera, göra bilder som liknar Henris eller Annikas, men när man gör det – ägnar man sig (troligen!) åt teknik. Konstaspekten, det åtråvärda egenvärdet, lurar någon annanstans och befinner sig i ständig rörelse. Kopian måste alltid överträffa originalet. Men det är inte lätt, om man inte har tur.
Med detta vill jag inte säga att det är meningslöst att försöka lära ut både teknik och konst. Som konstnär är jag van att låta mig inspireras av svårigheter, för att inte säga omöjligheter. Min egen verksamhet som konstnär har på många sätt präglats av återkommande försök att lära ut något om konst, ofta på Högskolan för Fotografi. Jag vet inte idag vad som har fastnat av det jag har sagt, till olika elever. Men jag skulle kunna redogöra med precision för ett antal tillfällen då jag lärt mig något speciellt av en elev. Att denna omvända verksamhet också förekommer på en skola är en viktig inspiration till att fortsätta försöka vara lärare.
Både Cartier-Bresson och von Hausswolff organiserar sina bilder. Skall man tro på Cartier-Bressons egna ord så sker detta uteslutande efter att exponeringen har ägt rum, i den begränsade bemärkelsen att han väljer vilka av exponeringarna på småbildsfilmen som skall förstoras och presenteras. Han väljer vilka “utsnitt ur verkligheten” som motsvarar hans avsikt om ett gestaltande subjekt. Hos von Hausswolff sker organiserandet både innan exponeringen och efter, i det att hon arrangerar sina scener – sina bilder – inför den väntande kameran, varefter hon tar ett stort antal alternativa exponeringar, för att vara säker på att få en variant som är “rätt”. En sak har Cartier-Bresson och von Hausswolff emellertid gemensam: de organiserar inte om innehållet i sina exponeringar, när dessa väl en gång kommit till. Cartier-Bresson retuscherade inte sina negativ och beskar dem inte ens vid kopieringen och Annika von Hausswolff har – hittills – avstått från digitala tillrättalägganden. Båda hyllar, fast på olika sätt, ett slags “det orörbara fotografiska skiktets metafysik”. Jag syftar på en upplevelse av att det som finns på filmen, fångat av den korrekta (den utvalda!) exponeringen, har ett slags oändligt och svårgripbart värde, som inbjuder till respekt först hos fotografen själv och sedan hos publiken när fotografen väl har presenterat sitt val. Men hur länge till kommer denna upplevelse av respekt att vara möjlig att uppleva inför fotografiska bilder när utvecklingen snabbt går mot en punkt där det “fotografiska skiktet” – filmen, helt har eliminerats? En situation där bilderna aldrig mer är “orörbara”, därtill allt oftare rörliga?
Den tolfte januari i år meddelade Nikon att de slutar producera i stort sett alla filmbaserade kameramodeller. En vecka senare meddelade Konica-Minolta att de slutar tillverka kameror överhuvudtaget. Vid årsskiftet upphörde Kodak att tillverka svartvitt fotopapper – och Agfa har gjort konkurs. I fotobranschen råder full storm, en digitalt skapad storm. Den filmbaserade bilden (både stilla och rörlig) – med de anspråk och känslor som den förknippats med tills helt nyligen – dör, och ersätts av en digitalt baserad bild vars vidhängande känslo- och begreppsapparat ännu inte har tagit en bestämd form. Filmbaserad fotografi kommer för en tid att fortsätta att utövas, dels av amatörer som inte vill slänga sina gamla kameror (och för vilka nisch-tillverkare kommer att tillhandahålla film och framkallning), dels av professionella med speciella skäl till att använda en anakronistisk teknik. Men fotografins “normala” karaktär och referensramar (så som den uppfattas såväl intuitivt som intellektuellt av både allmänhet och fotografer) förändras nu, medan jag skriver, till något annat. Registrerat spår blir konstruktion eller projektion. Dokument blir påstående.
Detta skifte, vars förspel pågått sedan slutet av åttiotalet, har industriella, mediala, politiska, historiska och konstnärliga konsekvenser. Ingen vet ännu exakt vilka. Enorma värden står på spel. Men på ett plan har inget förändrats. Vi konstnärer (du kan definiera betydelsen av ordet som du vill), vi kommer att fortsätta försöka formulera individuella svar på den utmaning som verkligheten och vår fantasi förser oss med. De åtta studenter som nu är klara med sina studier på Högskolan för Fotografis påbyggnadslinje går en spännande framtid till mötes!
Jan Svenungsson
konstnär och fotograf, handledare för påbyggnadslinjen läsåret 05–06