Jan Svenungsson

"Hjälte eller förrädare", in: Göteborgs-Posten, 19.7.2000



Muraren Marinus van der Lubbes dröm var att bli den förste holländare som simmade över Engelska Kanalen. Denna bedrift kunde han dock aldrig genomföra. Han har gått till historien för en helt annan slags handling.

På kvällen den 27 februari 1933 tände van der Lubbe eld på Riksdagshuset i Berlin. Adolf Hitler, som en månad tidigare hade lyckats bli utsedd till rikskansler i Tyskland, var denna kväll bjuden på vegetarisk middag hemma hos familjen Joseph Goebbels. När budet om branden kom per telefon trodde Goebbels först att det var någon som bluffade (skrev han i en bok publicerad 1936), men efter en kort stunds tvekan gav sig Hitler och Goebbels av i ilfart till den brinnande byggnaden. Det blev första gången som Hitler besökte den tyska riksdagen.

Marinus van der Lubbe greps på platsen. Han spärrades omedelbart in, samtidigt som elden han tänt blev startskott och legitimering för nazistisk terror utövad av statsapparaten.

I februari 1933 var demokratin ännu inte helt eliminerad i Tyskland. I början på mars skulle riksdagsval hållas. Men dagen efter branden kunde nazisterna med en nödförordning få yttrandefriheten och individens konstitutionella rättigheter upphävda. Skälen sades vara att man till varje pris måste hindra den kommunistiska revolution för vilken elden påstods vara signal. Under de kommande dagarna arresterades tusentals kommunister och socialdemokrater över hela landet. Trots detta fick nationalsocialisterna inte egen majoritet i valet som planenligt hölls den 5 mars – bara en vecka efter branden. Detta hindrade inte att när den nya riksdagen samlades, temporärt inhyst i Krolls operahus, röstade den överväldigande för att avstå all sin makt till Hitler och hans regering. Röstresultatet möjliggjordes av att alla kommunistiska ledamöter uteblev – de satt fängslade.

Marinus van der Lubbe dömdes till döden för högförräderi, och avrättades med halshuggning i Leipzig i januari följande år. I själva branden hade ingen människa kommit till skada.

I efterkrigstidens historieböcker har van der Lubbe vanligen beskrivits som en mentalt efterbliven marionett i nazisternas tjänst. Det har tagits för givet att branden var både planerad och anstaltad under Görings ledning. Den var helt enkelt så utomordentligt fördelaktig för nazisterna, och så vältajmad – att det har varit svårt att tro att de inte också skulle ha legat bakom den rent faktiskt. Men händelseförloppet har aldrig blivit helt och hållet klarlagt, och på senare år har motsättningarna angående ansvarsfrågan ökat. Så sent som vid årsskiftet blossade debatten upp på nytt bland tyska historiker.

Inför rättegången 1933 hölls omfattande förhör (domstolsväsendet hade ännu inte förvandlats till ren fiktion), och en stor del av dessa protokoll hamnade efter kriget hos ryssarna. Dessa handlingar har blivit tillgängliga för väst-forskare först efter 1989. (I öst var man av politiska skäl mån om att framhålla nazisternas ansvar för branden). I förhör och rättegång insisterade van der Lubbe på att han ensam var ansvarig, och att avsikten var just att inleda den kommunistiska revolutionen. Talade han faktiskt sanning? Hade nazisterna helt enkelt haft tur? Om nazisterna inget hade med branden att göra – hur skall man då bedöma denna händelse?

I år har Marinus van der Lubbe fått en minnessten uppsatt i Berlin. Stenen är allt annat än monumental, och dess placering lämnar mycket att önska, men för många är det en betydelsefull händelse. Det holländska konstnärsteamet Sluik/Kurpershoek har tagit initiativet, och fått stöd av den holländska staten. Ron Sluik berättar för mig att hans intresse för van der Lubbe blossade upp 1992 när han besökte det då i Riksdagshuset inrymda Muséet för Tysk Historia och fann att i utställningen om branden – i samma sal i vilken den hade börjat – nämndes inte ens van der Lubbe vid namn! De båda konstnärerna bestämde sig för att gå till rätta med denna skymf. I deras ögon är nämligen Marinus van der Lubbe en holländsk hjälte, en visionär och självuppoffrande hjälte från ett sekel som inte var generöst mot Holland i detta avseende.

Marinus van der Lubbe var född 1909; han var övertygad anarko-kommunist och hade stora drömmar. 1931 beslöt han sig för att gå med i Mao Tse-tungs rebellarmé, och gav sig prompt av till fots i riktning mot Kina – men blev stoppad vid den rumänska gränsen, och sänd tillbaka till Holland. I januari 1932 hörde han talas om stora strejker i Ruhr-området, och begav sig dit, återigen till fots, i tron att världsrevolutionen stod för dörren. Framme i Ruhr blev han besviken på arbetarnas bristande initiativförmåga och beslöt sig då för att fortsätta till Berlin. Väl där bodde han på härbergen och sökte kontakt med arbetare på fabriker och krogar – men blev återigen besviken på deras bristande vilja och förmåga. Marinus van der Lubbe bestämde sig då för att om ingen annan var kapabel – så fick han handla själv. Han ville sända en signal för alla att se, en eldsignal för revolutionen. Att han som kommunist till slut valde riksdagshuset saknar praktisk logik – då detta hade kommit att bli den enda plats där kommunister fortfarande kunde agitera fritt.

Van der Lubbes första försök som pyroman ägde rum strax före riksdagsbranden: han försökte tända på en socialbyrå i Neukölln – elden slocknade omedelbart. Nästa försök, samma dag, var Röda Rådhuset (så benämnt på grund av färgen på teglet), där han slängde in smällare genom ett öppet fönster, som visade sig gå till portvakten, vilken snabbt släckte gnistorna. Lite senare hade den inkompetente pyromanen lyckats ta sig upp på taket till Stadsslottet, men inte heller där tog sig elden. Vad han hade för sig under de två dagar som följer är omdiskuterat. När han återigen blir synlig i historiens ljus, har han klättrat upp till ett fönster på Riksdagshuset, slagit sönder rutan och hoppat in. I plenarsalen tar gardinerna eld, glastaket splittras, syre tillförs lågorna: den efterlängtade elden är ett faktum.

Efteråt kan man konstatera att Marinus van der Lubbes eld verkligen kom att tjänstgöra som signal – men för fel revolution.

Sluik/Kurpershoek ser inte till resultatet av handlingen, utan till insikten (i förhören talade van der Lubbe om att Hitlers regim skulle leda till krig) och modet som ledde fram till den. De placerar van der Lubbe först i den korta rad av otursförföljda motståndskämpar som inom Tyskland försökte hejda nazismen med attentat. Von Stauffenberg är den mest kände – men det skulle dröja hela elva år innan denne kom sig för att spränga sin bomb. Efter kriget har von Stauffenberg blivit den store hjälten, medan van der Lubbe 1967 av en domstol i Väst-Berlin fick sitt straff postumt omvandlat – till åtta års fängelse för mordbrand! Konstnärerna har förgäves sökt tillstånd att placera sin sten, som är en replik av ett av riksdagshusets fasadblock, på marken nedanför det fönster genom vilket van der Lubbe klättrade in, men regering och stad har tackat bestämt nej. Istället upplät Deutsches Theater plats på torget (som är privat mark) framför sin byggnad ungefär en kilometer bort. Invigningen skedde på årsdagen av branden i år. Två veckor senare blev den ett ton tunga stenen stulen. Så småningom återfanns den av polisen i en skräphög, och sedan ett par veckor är den på plats igen.

Så vem var han egentligen, muraren som tände elden som blev signal till nazisternas diktatur i Tyskland 1933? Var han efterbliven och manipulerad, eller var han som Ron Sluik säger: "en man som uteslutande trodde på det goda, som inte kände till begreppet skuld"?

På minnesstenens ovansida är en del av en dikt inhuggen, skriven av Marinus van der Lubbe i fängelset i mars 1933, och återfunnen på nittiotalet i östtyska säkerhetstjänsten Stasis arkiv.

Diktens tema är "alltings skönhet".

Jan Svenungsson