"Målaren i dockskåpet", in: Göteborgs-Posten, 22.8.1999
En het söndagseftermiddag i juli står luften alldeles stilla på Rue d'Esseghem. Två katter springer över gatan. Någon tvättar en bil i solgasset. En pojke med talfel följer efter när jag fotograferar och ställer gång på gång samma fråga.
Nummer 135 skiljer sig inte märkbart från de andra husen på gatan i denna lätt bedagade utkant av Bryssel: tre våningar högt, dörr till höger, fönster till vänster. Ingen skylt; gatunumret är målat direkt på väggen. Jag går först förbi, men inser mitt misstag och står till slut framför en dörr där en svart ringklocksknapp är försedd med en liten lapp: Magritte. Jag ringer på. Efter en lång stund hörs buller på andra sidan dörren och en ung kvinna öppnar välkomnande: Jo, detta är museet över målaren Magrittes sätt att leva ...
René och Georgette Magritte – inga barn: hundar – flyttade in i hyreslägenheten på bottenvåningen 1930. Han var 32, hon 29. De kom att stanna i 24 år. Tre rum och kök, allt som allt ungefär 50 kvadratmeter. Till det en liten vindskupa som förråd. 1954 flyttade paret till andra sidan av Bryssel och fick mer plats – men det är här på rue d'Esseghem som den största delen av Magrittes målarliv utspelade sig.
Museet öppnade i juni i år, och har tillkommit på privat initiativ: en gallerist och en samlare skapade en stiftelse som för några år sedan köpte huset, och som därefter nogsamt har samlat in vittnesmål från vänner och gäster för att i detalj kunna rekonstruera paret Magrittes miljö. Det mesta är deras autentiska möbler och ägodelar, med endast få undantag. På våning två och tre finns utställningsrum med en blandning av konstverk, foton, brev och objekt med anknytning till Magrittes arbete i huset.
Museer av detta slag, tillägnade personligheter av olika kaliber, finns över hela världen och det är sällan som ett besök får mer än kuriosavärde – men att stiga in hos Magrittes gav mig svindelkänslor! En sak är att museet är så väl inrättat och endast har få besökare: på min fråga om bristen på skylt svarade kvinnan som öppnat dörren att det är med avsikt som man är nästan osynlig utåt – sådant var Magrittes eget sätt. Men den främsta svindelfaktorn är storleken. Det är så trångt! Detta är platsen för ett dockskåpsliv. Ändå var Magritte en produktiv konstnär ...
Mot gatan ligger det största rummet, ungefär 4x4 meter, med ett från målningar välkänt fönster och öppen spis; Georgettes piano som hon sällan spelade på, spegel, två stolar, bord, gungstol. Två porslinshundar, en målning. Ser ut som vilken borgerlig salong som helst – men väggarna är klarblå, och målningen (Bergsbon) föreställer en grön noshörning som går vertikalt uppför en blå pelare – den tillhör en märklig grupp av verk från 1948 som Magritte målade medvetet fula i grälla färger, i total kontrast till den stil han är känd för. Detta rum var paret Magrittes Finrum. Intill det Sovrummet, med en låg dubbelsäng i mitten, inte mycket plats för övrigt. Väggar gröna. En teckning av en kvinnas bröst, buk och sköte som ansikte: Våldtäkten. En smal dörr leder till Matrummet som förutom bord och ett par stolar också inrymmer en smal bokhylla – samt ett staffli. I detta rum åt paret Magritte sina måltider; här målade han; här tog de varje söndag emot vännerna i den belgiska surrealistgruppen. Finrummet användes nästan aldrig. Matrummet är 3x4 m stort. 12 kvadratmeter ... tänk på det: tolv kvadrat!
Bakom huset en gräsplätt, och på dess andra sida en glasväggsförsedd ateljé (på 35 kvadratmeter), som Magritte lät bygga två år efter att de flyttat in. Men den användes aldrig, annat än som lokal för det reklamföretag han och brodern Paul drev för sin försörjning: Studio Dongo.
Magritte är känd inte bara för sina precisa målningar i torra färger, som sedan 60-talet intar en central plats i vår bildkultur och som vid det här laget torde ha inbringat många sköna miljoner till den som innehar copyright (René dog 1967, Georgette 1986), utan också för sitt borgerligt prudentliga utseende och sin borgerliga livsstil. Han målade i kostym! Men i denna attityd finns ett drag av djup nonkonformism. När René studerade på akademin i Bryssel i slutet på tiotalet hade varje målare med självaktning långt hår och slarviga kläder – alla, utom Magritte. Varje målare har en ateljé och fyller den med grejor: men inte Magritte – han målar i matrummet.
Magritte ville inte ens kalla sig målare, han var en skapare av objets bouleversants (ungefär omstörtande föremål) och i kontrast till alla i hans konst förekommande avbildningar av ting – normala ting i onormala kombinationer – var han själv rätt likgiltig för den tingliga världen och brydde sig knappt om sina egna målningar, när de var klara. De få verk som blev kvar hemma hade Georgette sparat – hon var ansvarig för inredningen. René tycks inte ha haft något behov av att bekräfta sig i det fysiska – hans frihet manifesterade sig i den språkliga världen, där en enkel paradox kan spränga tillvarons inlärda villkor i småbitar och öppna oanade utsikter. Tänk på hans mest berömda målning, av en rökpipa, med texten: detta är inte en pipa tänk sen ett trångt matrum, och säg detta är inte ett matrum. Allt är möjligt för målaren framför den tomma duken. René Magritte rökte inte ens pipa, utan cigaretter.
Jan Svenungsson