"Konstens estetiska ekon – Marcel Duchamp satte igång tolkningsmaskinerierna",
in: Göteborgs-Posten, 15.7.1997
Få konstnärer har inspirerat till så vitt famnande texter som Marcel Duchamp. Hans fåtaliga, disparata och gåtfulla verk tycks ropa på att någon skall stiga fram och förklara "vad det betyder".
Vanligen föreställer vi oss också att det går att komma ett konstverks mening på spåren i en analys utförd med ord. I Duchamps fall kan denna möjlighet tyckas ligga särskilt nära till hands, eftersom ord samtidigt var en del av hans arbetsmaterial. En viktig del av hans verk utgörs av ett antal anteckningsblad, en del med skisser och diagram, som är kopplade framför allt till Duchamps mest kända målning "La Mariée mise à nu par ses célibataires, même", populärt kallad Det Stora Glaset (1915-23). Dessa anteckningar kan uppfattas som ett slags kryptiska nycklar till underliggande betydelser i bilden. Kombinationen av bild och ord har i sin tur inspirerat andra till ett omfattande sekundärt tolkningsmaskineri, som när det gått på högvarv tenderat att uppfatta hela Duchamps verk som en text som skall gå att läsa, bara man kan identifiera språket den är skriven på.
I sin bok "Marcel Duchamp" hävdar Calvin Tompkins att den för allmänheten inte så välkände Duchamp har haft en mer långtgående inverkan på vår tids konst än både Matisse och Picasso. Ett antal idéer och attityder utvecklade av Duchamp på 1910–talet förde länge en undanskymd tillvaro, för att på sextiotalet plötsligt stiga ut i rampljuset – där de har stannat, och varit mycket fertila. En av dessa idéer bestod i att konstnären kan ta ett massproducerat föremål utan estetiska kvaliteter och genom sitt beslut förvandla det till ett konstverk – ett "readymade". Duchamp själv sade mot slutet av sitt liv att readymade-idén troligen var den viktigaste enskilda idén i hela hans arbete. Sedan tillade han: "det lustiga är att jag aldrig lyckats nå fram till en fullt tillfredställande förklaring eller definition på readymades."
Tompkins (som bl a är konstskribent i "The New Yorker", och som första gången träffade Duchamp vid en intervju 1959, då denne var 72 år) har skrivit en stor biografi som håller en viss distans till den omfattande teoretiserande litteraturen om Duchamps verk. Tompkins tycks anse att det kan vara mer givande för förståelsen av Duchamps verk att så noga som möjligt redogöra för vad som faktiskt hände, istället för att förlora sig i analyser av konstverken. Resultatet har blivit en skildring av denne konstnärs mycket speciella liv som jag tror förmedlar väsentliga insikter om hur Duchamps skapande process faktiskt var beskaffad, och på vilka grunder den stod.
"Likt många av de ledande auktoriteterna på Duchamp har Arturo Schwarz mycket lite känsla för humor, vilket ofta gör hans texter väldigt roliga", skriver Tompkins och redogör därefter för hur Schwarz i sin "The Complete Works of Marcel Duchamp" (1969) analyserar en liten målning från 1911 och tar hjälp av egyptiska hieroglyfer, gnostiska texter, hebreisk kabbala, tantrisk yoga, grekisk mytologi, Plato, Upanishaderna, Buddism, alkemiska texter samt Freud, Jung och Micea Eliade – för att komma fram till att den visar att Duchamp hyste en incestuös passion för sin yngre syster Suzanne, en passion han själv skall ha varit omedveten om... Sedan citerar Tompkins Duchamps eget uttalande: "har jag utövat alkemi så är det på det enda sätt som nu är möjligt, det vill säga utan att veta om det."
I verkligheten var Duchamp en person som, med undantag för två år då han arbetade som bibliotekarie (och huvudsakligen läste matematisk litteratur), läste mycket lite. Däremot gillade han ordlekar – och att spela schack.
Tompkins visar att Duchamps verk potentiellt kan leda tolkaren vart som helst (fast framförallt dit tolkaren är intresserad av att komma...) Samtidigt är dessa tolkningar hänvisade till att för evigt snurra runt sin egen axel, i fåfäng jakt på en bakomliggande stor struktur.
1934 samlade Duchamp ihop en samling anteckningsblad om Det Stora Glaset och gav ut dem i faksimil, liggande i en grön ask. Dessa snåriga och komplicerade anteckningar förefaller utgöra fragment av en större, sammanhängande berättelse. Men det är viktigt att notera att när konstnären själv ger ut dessa blad finner han det av största vikt att reproducera dem exakt som de ser ut. Han behåller alla skrivfel och överstrykningar, och besparar sig ingen möda för att till varje blad finna rätt papper och bläck, eller återskapa formen på ett avrivet hörn. Uppenbarligen såg Duchamp sitt arbete definierat i exakt vad som var för handen; han betraktade också bladen med text som en slags bilder... och bilder kan inte utan vidare översättas, liksom poesi... som inte kan prövas vetenskapligt.
Marcel Duchamp var först med att hävda att åskådaren är nödvändig för att ett konstverk skall få mening. Enligt honom är konstnären själv omedveten om sitt verks djupaste innebörd – och åskådaren fyller i med sin upplevelse. Kan då en åskådare hjälpa en annan?
Marcel Duchamp levde ett kringflackande liv, ofta på resande fot mellan New York och Paris; han reste alltid lätt och bodde mestadels i enkla hyresrum. Tidvis försörjde han sig på att ge lektioner i franska, eller att handla med kollegors konst – samtidigt motarbetade han aktivt prisstegring på sina egna verk. Han lär ha haft en oerhörd personlig charm, tillika dragningskraft på kvinnor – och han blev alltid väl behandlad av journalister som intervjuade honom: Duchamp var en mästare på att lyssna och få den talande att själv känna sig intelligent. 1920 introducerade han ett kvinnligt alter ego, Rrose Selavy, som möjliggjorde nya gränsöverskridningar. 1923 lämnade han Det Stora Glaset i ett "permanent oavslutat tillstånd", och sade att han hade slutat måla, eftersom han inte hade några fler idéer. Istället koncentrerade han sig på schack, och spelade under flera år i det franska landslaget. Detta avsked från konsten, som efterhand blev alltmer legendariskt, fick sin stilenliga apoteos när det efter Duchamps död 1968 visade sig att han i total hemlighet under drygt tjugo år utfört ett andra stort konstverk, det tredimensionella tittskåpet "Etant donnés: 1.la chute d'eau/2.le gaz d'éclairage" – som samtidigt utgör en fortsättning på och en motsats till Det Stora Glaset.
Mot slutet av femtiotalet började Duchamp bli brett uppmärksammad för sitt arbete. Duchamp spelade med på samma sätt som han alltid hade gjort: han var vänlig mot alla som var intresserade och undvek samtidigt skickligt att visa sina kort.
Marcel Duchamps hela liv präglades av en genomgripande anti–auktoritär hållning. Det enda han försvarade var sin personliga rörelsefrihet; ingen ideologi, ingen konstnärlig dogm, ingen karriär är så helig att den inte riskerar att undermineras och förvandlas till något annat. Denna hållning krävde också uppoffringar. När berömmelse slutgiltigt kom honom till del trivdes han uppenbarligen väl med situationen – som han inte hade gjort något för att uppmuntra. Det förefaller som om Duchamp verkligen uppskattade att sälla sig till betraktarna av de egna konstverken och lyssna till deras meningsskapande diskussion, hellre än att ställa sig längst fram och annonsera sitt arbete.
Tompkins berättar historien om hur Duchamp och hans hustru Teeny (de gifte sig 1954) är i London sommaren 1968 för att höra Arturo Schwarz föreläsa på ICA. Schwarz väljer detta tillfälle för att presentera sin teori om Duchamps incestuösa passion för systern under barndomen. Teeny blir ursinnig över påståendena och tycker att Marcel skall göra någon form av deklaration mot dem. Duchamp vägrar med orden: "All right, Teeny, du skriver din bok och låter Schwarz skriva sin".
Senare tillade han att boken inte var om honom, utan av Schwarz.
Om Det Stora Glaset skrev Marcel Duchamp att det "är omöjligt att logiskt analysera". Vid en debatt i San Francisco 1949 argumenterade han för att konstverk inte kan förstås med intellektet, och inte heller kan deras verkan förmedlas i ord – och han fortsatte med att hävda att det enda sättet att närma sig ett konstverk är att gå via en känsla som "på sätt och vis liknar religiös tro eller sexuell attraktion – ett estetiskt eko."
Vilken roll blir då konstnärens? Och vad betyder egentligen en konstnärs liv?
Jan Svenungsson