Jan Svenungsson

"Det Perfekta Fotografiet", in: Bulletin från Moderna Muséet, # 4, 1994



Tillsammans konstruerar kornen, högdagrarna och skuggorna i den fotografiska bilden en trovärdighet som sträcker sig långt bortom bildens yta. Denna fotografiets förmåga att övertyga beror inte enbart på att bildens element tillkommit som en funktion av motivet, utan påverkas även av tekniska faktorer, eller kan till exempel ha uppstått genom misstag vid själva fotograferingen.

Insikten att upplevelsen av en bild kan styras av omständigheter utanför den direkta relationen motiv – fotografi var min utgångspunkt, när jag började arbeta konstnärligt med fotografi 1986.

Inledningsvis fotograferade jag huvudsakligen av redan existerande bilder. Jag använde svartvit film och placerade mina förstoringar i speciellt utformade ramar. När jag började tröttna på att ständigt vara beroende av att "hitta" nya bilder, fann jag sommaren 1988 en tegelskorsten i Stockholm, som jag beslöt kunde bli ett lämpligt motiv för "egna" bilder.

Under fyra år exploaterade jag detta i sig själv tämligen uttryckslösa motiv. Jag prövade nyfiket olika metoder att förändra bilden; skarpt, oskarpt, natt eller dag, skador på filmen – men jag avstod från färg. Jag föreställde mig att mina bilder, mina "fotoobjekt", var opaka – dvs att de inte fungerade som fönster ut mot verkligheten, utan snarare som speglar för betraktarens egna föreställningar.

I augusti 1992 byggde jag och två murare en 10 m hög skorsten av tegel utanför Moderna Museet på Skeppsholmen i Stockholm.

När skorstenen var klar och byggnadsplatsen städad hade jag en dags morgon på mig att fotografera mitt verk för utställningens katalog. Min avsikt var denna gång att utföra en perfekt avbildning av motivet. Jag skred till verket med stor koncentration. Och jag lyckades med min föresats.

Fotografiet öppnar sig som ett fönster mot den av mig konstruerade verkligheten.

Fredagen den 16 september 1994 revs skorstenen på Skeppsholmen som planerat.

Jan Svenungsson