Jan Svenungsson

"Rundgång. Om Henrik Rylanders konst", in: Paletten, # 4-5, 2001



I Destroyer, ett verk från 1998, riktar Henrik Rylander två kraftiga halogenlampor mot tallriken på en grammofon. Sedan spelar han skivor på lägsta hastighet. Gradvis förändras ljudet och förvanskas när den upphettade vinylen börjar buckla sig, för att sedan övergå till att smälta. Till slut hörs bara nålens repeterade hackningar. Konstnären sätter upp resterna av skivan på väggen till beskådan och fortsätter med nästa platta. Recordings of Time, 1997, består av 16 snarlika fotografier av en annan grammofon under gång, sedd uppifrån. Olika skivor – konstnärens älsklingsplattor – spelas på varje bild. Kamerans exponeringstid har i samtliga fall varit densamma som respektive skivas speltid. I 661117-4415 ger en i marken nedgrävd högtalare med jämna mellanrum ifrån sig ett mullrande ljud som är extraherat från Rylanders personnummer skrivet som streckkod.

I Speaker as Microphone to Speaker (2000) fungerar ett högtalarelement som mikrofon för ett ljud som en annan högtalare sänder ut. Hur ljud blir bild och bild blir ljud är ett återkommande tema hos Henrik Rylander – liksom kärleken till rundgång och ett visst mått av kaos.

Den enda gång jag själv sett Henrik Rylander framträda live som musiker var en kväll i Göteborg för ett par år sedan. Han spelade Theremin – ett udda, men för Henrik signifikativt instrument. Med honom på scen var en trummis och en basist.

Thereminen uppfanns i Ryssland av Lev Termen 1917. Det är ett av världens första elektroniska instrument och består av en låda med två antenner, inuti lådan finns två oscillatorer. Musikern rör sina händer i luften i förhållande till de båda antennerna och kontrollerar på detta sätt tonhöjd, ljudkaraktär och volym. Det finns inga orienteringspunkter förutom det av en högtalare återgivna ljudet. Varje rörelse hos musikern – händer, huvud, kropp – påverkar i princip tonen. I teorin skall därför thereminspelaren stå absolut blickstilla, bortsett från händernas rörelse – för att undvika föroreningar. Något som knappast var prioriterat på klubben där jag befann mig.

Med Lev Termens säregna instrument inleds en utveckling som leder fram till både techno och MTV. Fast först skulle Thereminen tjäna revolutionen: Lenin beställde ett stort antal. Avantgardet förlorade emellertid mark i den unga Sovjetunionen och 1927 dök Termen och hans instrument upp i New York, där det väckte stor uppmärksamhet. Termen turnerade även i Europa, och på ett tyskt tidningsklipp från 1930 syns han med tre kollegor på scen, alla oklanderligt klädda och blick stilla, på frontal rad bakom varsin liten låda med antenner. 1938 kidnappas Lev Termen av NKVD-agenter (föregångare till KGB) i New York och försvinner. Hans instrument fortsatte att användas i udda sammanhang, t ex för ljudeffekter i skräckfilmer. Men historien tar inte slut här. I Flushing, New York, i början på femtiotalet, började en tonåring vid namn Robert Moog bygga Thereminer. Tio år senare uppfann han synthesizern. Detta instrument förändrar med tiden alla villkor, och utgör i dag grunden i varje studio där ljuden nu hanteras visuellt i realtid, som ikoner, kurvor och diagram. Steget från att skulptera ljudet med händerna i tomma luften till att rita det med datamusen på en skärm är långt men inte ofattbart. Fast nu spelar det inte någon roll om operatören sitter stilla eller ej. Kaos uppträder endast när systemet kraschar.

En dag i juli i år besöker jag Henrik Rylanders ateljé vid Masthuggsterassen i Göteborg. Vi har i förväg kommit överens om att han skall välja ut och för mig presentera en av sina ljudinstallationer. Ateljen saknar fönster. Ett högt rum, kanske hundra kvadratmeter. Svartmålat tak. Diverse bråte på bord, några kameror, boxar som har med ljudtillverkning att göra. Inga instrument i vanlig mening, utan förstärkare, oscillatorer, etc.

Henrik har byggt upp en installation från Galleri 54 förra året – Vibration heter den. På galleriet hade den ett eget rum. När en besökare trädde in i detta slöts en krets som utlöste ett minimalt förlopp som jag nu får mig förevisat. Först tänds en strålkastare som från ett stativ står riktad snett ner i en vågrät liggande rund skiva av högpolerat stål, vilken reflekterar ett ovalt ljusöga på väggen framför. Några sekunder senare går ett lågfrekvent ljud igång och sätter skivan i vibration – den vilar i själva verket på ett på golvet placerat bashögtalarelement som är anslutet till en förstärkare. Denna får en signal från en sladd vars andra ändes frilagda koppartrådar är lödda fast vid en ytterligare en rund metallskiva som är lutad mot väggen strax intill. Denna sladd/skiva bildar en slags antenn som fångar upp den elektromagnetiska strålningen i rummet och ger en signal som via förstärkaren och ett mixerbord – där dess frekvensomfång ändras något – leds ut i två högtalarelement; det ena under den första skivan, det andra ställt upp och ner direkt på golvet, med öppningen riktad neråt. Rummet fylls av ett oskönt brummande som till att börja med tycks ha en helt konstant karaktär. Efter hand ger emellertid både hörsel och syn belägg för att det sker en viss modulation i ljudet – och den därav följande ljusreflektionen – över tiden. En slags krypande organisk förändring eller utveckling, som det är svårt att slutgiltigt bestämma i hur hög grad den äger rum innanför eller utanför de egna sinnesorganen. När besökaren lämnade rummet på Galleri 54 fortsatte ljus och ljud ytterligare några minuter varefter strömmen bröts och utlöste en sista, oväntat behaglig resonansklang – sedan blev det återigen tyst och mörkt i rummet.

Den här installationen gör bruk av både auditiv och visuell feedback. Den faktiska, om än subtila, förändring som sker i ljudet, och den därtill kopplade ljusprojektionen – tycks utvecklas i förbindelse med rummets resonans och ett antal var för sig obetydliga faktorer som tagna tillsammans åstadkommer ett – i princip – kaotiskt flöde; det vill säga ett förlopp som rör sig och utvecklas på ett sätt som inte exakt kan förutsägas eller styras. Man kan stänga av, det är allt. Vad som inte finns är en direkt fysisk återkoppling från den visuella speglingen av ljudet tillbaka till genererandet av ljudet. Skulle, å andra sidan, en sådan ha funnits vore cirkeln komplett och för betraktaren (– åhöraren –) funnes inget att lägga till – verket skulle ha blivit sin egen natur. Som det nu är finns istället en subtilt antydd och hypnotiskt laddad uppgift: Hantera kaos. Skapa mening.

Mellan 1986 och 1993 var Henrik Rylander trummis i rockbandet Union Carbide Productions. Härom veckan fann jag en stor bild av Henrik och band i en kvällstidnings nöjesbilaga: “Sveriges röjigaste band”. Enligt artikeln överträffade Union Carbide Productions både samtida och sentida kollegor när det gäller att ställa till med kaos på och utanför scenen (“fyllor, nakenhet, förstörelse och ölflaskor uppkörda i olika kroppsöppningar”). Rundgång, helt klart – och troligen av en viss betydelse för fortsättningen. I Vibration är den visuella gestalten en effekt av ljudet, medan betydelsen av ljudet, dess mening, skapas av betraktaren/åhöraren och blir en effekt av dess visuella eko. Något liknande kan sägas om hur rockmusik verkar. Meningen finns inte i musiken isolerat, utan föds i samklang mellan musikaliska kvaliteter, performativt uttryck och visuell gestaltning. Musiken speglas i bilden och bilden påverkar musiken. För en viss genre av rockmusik är kaos den starkast åtrådda bilden. Henrik fortsätter att göra musik – inte bara med Theremin, utan oftast framför datorns skärm – och han gör ljudinstallationer. Är det någon skillnad? Samma läte kan förekomma i olika kategorier. Men i det jag kallar musik är dessa läten tillsammans organiserade till en avsiktlig språklig form, med bestämda expressiva avsikter. Det ljud som förekommer i Vibration är inte expressivt i någon organiserad mening – det bara ÄR. Men det är samtidigt del i en visuellt organiserad helhet, där det kan FÅ en expressivitet när psykologisk rundgång uppstår. När Henrik Rylander spelar Theremin är störningarna som inte går att undvika en del av meningen, i installationen Vibration blir meningen en ofrånkomlig störning.

1991 kunde Lev Termen på nytt besöka Amerika, och demonstrerade än en gång sitt instrument. Idag – 2001 – koncentrerar sig Robert Moog återigen på att bygga Thereminer. Allting utvecklas slumpvis.

Jan Svenungsson