Jan Svenungsson

Nilsson, John Peter. "Misstagen som hjälper oss att se",

in: Aftonbladet, 21.9.1998


"MAPPING" har blivit något av ett nyckelord i den internationella samtidskonsten under de senare åren. Det finns väl ingen exakt förklaring till begreppet, utan det används som beteckning för varierande konstnärliga ambitioner att kartlägga socio-kulturella sammanhang, ofta med en kulturgeografisk inriktning.

Jan Svenungssons "psycho-mapping" av Europa på Galleri Flach har en mycket subjektiv utgångspunkt. Han har utgått från en exakt avritad karta av Europa med alla EU-Iänder i olika färger, slumpmässigt valda. Sedan har han tecknar av kartan på fri hand och fortsatt med samma arbetsmetod att teckna av den senaste kopian i en serie med 20 akvareller och fem målningar. Varje karta förändras sålunda, och slutresultatet är en kraftigt förvriden bild av Europa.

Dessutom har han gjort en musikinstallation. Utgångspunkten är den svenska nationalsången, digitalt bearbetad i en dator med en teknik överförd från det visuella arbetet. Även här är slutresultatet förvridet. Den 74 minuter långa kompositionen är en hallucinatoriskt förvrängd version av nationalsången.

Verken innehåller en mycket intressant problematik kring begreppen kaos och ordning. Den konstnärliga arbetsmetoden är extremt kontrollerad, där Svenungsson följer ett på förhand konstruerat system. Men kopiorna blir aldrig riktigt likadana, de förändras så kraftigt att utgångspunkten knappt blir urskiljbar. Det är som om Svenungsson monterar in ett systemfel i sin kontrollerade metod - oförmågan att reproducera exakta kopior. Men det är detta "fel", detta "misstag" som gör varje bild unik, och jag kan inte låta bli att tolka "misstaget" som den s k mänskliga faktorn. Med en sådan tolkning i bagaget framstår hans förvridna europeiska kartor som ett närmast politiskt påstående. Vad är Europa och EU? En konstruktion som bygger på en rad mytologiska men också politiska och ekonomiska förebilder med syfte att förena en världsdel. Men har den s k mänskliga faktorn tagits i beaktande i sådana visioner? På vilket sätt är individen inkorporerad?

På Edsvik konst och kultur har Jan Svenungsson sammanställt en utställning med tolv verk (ägda av honom själv) av den amerikanske konstnären Man Ray (1890-1976). Möjligtvis kan man se det som en installation av Svenungsson själv. Både i katalogen och på väggarna i Edsvik beledsagas verken av datum och årtal när han införskaffade verken, något som påminner om tidigare utställningar då mer eller mindre kryptiska årtal eller stadsnamn följer hans egna verk.

Utställningen/installationen är en slags kärleksförklaring till Man Ray. Det var Man Rays självbiografi som fick Svenungsson att besluta sig för att bli konstnär när han var femton år. Nu har dock passionen övergått i ett mer komplext förhållande.

Jag tror dock att det är ointressant att jämföra Man Rays konstnärskap med Svenungssons eget. Den enda likheten är Man Rays samröre med dadaismen och surrealismen som betonade ett slags ordnat kaos, något som ju även Svenungsson arbetar med. I stället ser jag Mina Man Ray som ett verk av Svenungsson. Bilderna han äger är av varierande värde, men representerar olika faser av Man Rays konstnärskap. Svenungsson skriver själv i katalogen att "något av det bästa med Man Ray är att han är så ojämn" och att "Man Ray kompenserade sin brist på enhetlig stil med personlig utstrålning".

Kanske är det svårigheten att enkelt rama in Man Rays konstnärskap som fascinerar Svenungsson. Att han, Man Ray, tycks följa sin egen privata logik i sin konstnärliga utveckling och att han använder misstaget för att gå vidare. Att en förvriden världsbild innehåller möjligheterna att se världen på ett helt annat sätt än vad man trodde var möjligt.

John Peter Nilsson