Jan Svenungsson

Kazmierska, Natalia. "Konst für Alle", in: Ikon, # 2, 1999



Under augusti och september kommer konstnären Jan Svenungsson att bygga ett offentligt konstverk, en 15 meter hög skorsten mitt i Strömmen, mellan Strykjärnet och Stadsmuseet. Ikon har pratat med honom om konst och skorstenar, och funderat lite över den offentliga konsten och dess egentliga syften.

OFFENTLIG KONST

Med offentlig, allmän konst menas i första hand den konst som återfinns i det offentliga rummet. Konst som med hjälp av kommunala bidrag och tillstånd placeras runt om på gator och torg och i offentliga byggnader för att den ska fylla en funktion i samhället. Konst som skapas av konstnärer på uppdrag av stadsplanerare och museala konstintendenter. Konst som alla har tillgång till.

Idag kan man fråga sig vad som egentligen kan betraktas som "offentlig" konst. Distinktionen är svår att dra i ett mångmedialt samhälle där konsten hittar nya uttrycksmedel och nya vägar för att nå ut till folket. Du kan ladda ner Moderna Museets samlingar från nätet och möts av trovärdiga kopior av Alvar Aalto- fåtöljer i väntrummet till tandläkaren. Skicka Salvador Dalís "Le spectre du sex-appeal" som sommarhälsning på vykort eller hänga upp Icas väggalmanacka med Le Corbusier-motiv i köket. En ägare till ett berömt konstverk, som t ex da Vincis Mona Lisa kan väl knappast se verket som ett privat sådant, när bilden är en av världens mest spridda. Dagens växande reklambransch tar konstnärliga uttrycksmedel till hjälp i lika stor utsträckning som marknadsföringsknep och reklampelarna på stan pryds av mångtydiga motiv och vackra färger. Popkonstnärer som Warhol och Rauschenberg tänjde ytterligare på gränserna genom att avbilda helt vardagliga föremål som fanns i närmsta livsmedelsbutik, kalla det konstverk och sedan reproducera bilderna i massupplagor, för att tydligt visa att alla hade tillgång till det som kallas konst. Att dessa konstverk numera hänger på världens största museum eller på väggarna hos världens rikaste människor är en annan sak. Gränsen mellan den offentliga och den privata konsten suddas sakta ut.

Uppfattningen av ett konstverk är högst personlig. Man får tycka i stort sett vad man vill om ett konstverk. (Om man inte försöker etablera bekantskaper i intellektuella konstkritikerkretsar. Då ska man helst inte gilla annat än väldigt självutlämnande retrospektiva videoinstallationer och fotoutställningar, gärna med samhällskritisk och feministisk touch.) Naturligtvis styrs man till en del av underliggande normer och värderingar som grundar sig i den samhälleliga synen på konstnärlig skönhet som är rådande i en viss kultur vid en viss tid. Man styrs antagligen också av de värderingar som man har fått inpräntade under sin uppväxt, av sin omgivning och av det som man erfarit under sitt liv. Problemet uppstår när man plötsligt får diverse konstverk upptryckta i ansiktet, när man omringas av dessa samhälleliga yttringar och stöter på dem vart man än vänder sig. När man känner sig rasande eller irriterad vid en daglig konfrontation med något man finner i det närmaste avskyvärt och vansinnigt fult. Offentliga utsmyckningar i stadens rum, på gator, torg, i parker eller vid minutenautomaten väcker ofta starka känslor, och ger dig inget val. Du kan inte, som fallet är med konst på museet eller din egen vardagsrumsvägg, bestämma själv vad du vill se, när du vill se det, var du vill se det och om du vill se det överhuvudtaget. Den offentliga konsten innehåller härmed en grundläggande problematik: det är konst för alla, men ingen självvald sådan. Den är din och min, vare sig vi vill det eller inte. Fortfarande får vi tycka vad vi vill om den, men ingen lyssnar på oss. Man kan fråga sig vilka avsikter man har med att satsa massa pengar på offentliga konstverk, vilka syften den offentliga konsten egentligen har. Och vilka funktioner den fyller för oss.

SKORSTENSSKULPTUREN

Förra året anordnades tävlingen "Längs Strömmen" av Norrköpings Konstmuseum och Statens Konstråd. 395 bidrag tävlade med idéer till ett konstverk som skulle kunna uppföras i Industrilandskapet varav tre valdes ut och prisbelönades. Det första verket som uppförs i verkligheten är konstnären Jan Svenungssons bidrag, "Virtuell skorsten i verkligheten", en 15 meter hög skorstensskulptur i tegel som ska resas mitt i Strömmen, vid Strykjärnet och Bergsbron. Arbetet med skulpturen påbörjades i början av augusti och planeras vara klart i september. Med hjälp av byggföretaget NCC och tekniska experter ska Jan Svenungsson gjuta ett fundament som ska förankras i botten. På detta fundament kommer skorstenen att muras av professionella murare. Det verkar vara en komplicerad process, i vilken konstnären själv inte fungerar som en den klassiske konstnärliga hantverkaren utan mer som idékläckaren som får sin fantasi uppfylld.

Jan Svenungsson kan inte riktigt förstå varför offentliga konstverk kan väcka så mycket känslor:

- Det är en ständig källa till förvåning och förundran - men även en stor tillgång för mig som konstnär - att folk i allmänhet är beredda att ägna så stor uppmärksamhet, och ibland antipati, åt små konstverk placerade i offentligheten. Att mycket större omvälvningar i miljön dikterade helt av kommersiella eller statliga intressen möts av mycket mindre protester är egendomligt. Hur ofta försöker folk sätta eld på kommersiella eller statliga byggnader dom inte gillar - detta händer ju faktiskt vid skulpturutställningar!

Skorstenen är ett återkommande motiv i Jan Svenungssons konst, i fotografier, som skulpturer, teckningar och som offentliga konstverk. 1992 uppförde han en skorsten utanför Moderna Museet, 1993 byggdes en skorsten på Expo 93 i Sydkorea, 1995 var det Finlands tur, där en skorsten i staden Kotka står kvar fortfarande. Förutom den planerade skorstenen i Norrköping planerar Jan Svenungsson ännu en skorsten i Drewen. Skorstenen har även återkommit som ett icke-existerande objekt: i projektet Spelets Regler 1993 kunde man hitta skyltar vid Stockholms ström med texten "Imorgon påbörjas byggandet av en 24 meter hög rund skorsten på den markerade platsen". Skorstenen uppfördes aldrig. Konstverket var ett försök att skapa osäkerhet och att leka med folks förväntningar.

TALAR UTAN ORD

Trots det ständiga reproduktionen av objektet menar Jan Svenungsson att skorstenen inte har någon innebörd som just skorsten för honom, utan att han använder skorstenen snarare som ett verktyg, som ett språk att förmedla något med. Den ständiga upprepning gör hans skorstenar till en kategori för
sig, "Jan Svenungssons skorstenar".

- Det är faktiskt så att jag inte är intresserad av skorstenar i sig! Jag var bara kommit att välja formen "tegelskorsten" som en återkommande "språklig form" för konstnärliga arbeten som till att börja med var uteslutande fotografiska, och senare utvecklades till att utgöra ingrepp i stadsrummet.

Varför det blev just skorstenen som fick utgöra detta konstnärliga element var snarast en slump, menar han. Skorstenen hos Jan Svenungsson har alltså inget med rök och fabriker att göra, utan fungerar som en grammatisk term, som plötsligt kan förändra betydelsen i en redan existerande mening, eller i ett sammanhang, som i detta fall utgörs av stadsrummet. Verktyget har i sig inget innehåll. Man kan säga att skorstenen får sin mening i och med att den påverkar och förändrar den kontexten den återfinns i. Men det är en mening som inte kan förklaras.

- Det en bildkonstnär "säger" i sitt arbete kan ytterst inte sägas i ord. Det är själva grunden för det intressanta i att jobba med bilder. Det är förhållandet mellan poesins flyktighet och monumentets beständighet som intresserar mig. Men när jag talar om poesi tänker jag på ett begrepp som går utanför det verbala språket, ett begrepp som står för det som berör i konsten.

Jan Svenungsson har alltså inte för avsikt att förmedla något direkt budskap med den 15 meter höga skorstenen utan vill främst väcka känslor av glädje hos åskådarna. Det förhållande man skaffar sig till verket ska inte vara något statiskt utan förändras och utvecklas hela tiden, menar han.

- Skorstensskulpturen i Strömmen ser jag som ett poetiskt, surrealistiskt, ambivalent ingrepp i verkligheten, stadsfäst i 15 ton tegel och cement. Jag står i begrepp med att uppföra något som kommer att bli ett UNDERBART tillskott till den här platsen!

ATT INKRÄKTA I VARDAGEN

Den offentliga konsten kan alltså ge betraktaren möjlighet att skapa ett förhållande till konstverket och att se det i ett sammanhang. Verkets betydelse kan förändras och återskapas utifrån åskådarens relation till såväl verket som sammanhanget det återfinns i. Det offentliga konstverket är ju också det maximala sättet för konstnären att nå sin publik, på gott och ont. Det blir ju samtidigt ett säkert sätt att inkräkta på folks vardag, att försöka påverka och förändra invanda synsätt, något som alltid väcker starka känslor. Om samma konstverk återfanns på ett museum eller ett galleri, i ett avgränsat rum just avsett för konst skulle reaktionerna på det säkert vara annorlunda. Man skulle antagligen vara mer tolerant och se verket på ett helt annat sätt.

Jan Svenungsson ser förhållandet mellan rätten och makten att påverka folk via den offentliga konsten som något oerhört spännande. Han tänker sig konsumenten som en förlängning av honom själv - samtidigt som han poängterar att han själv är en betraktare, av sina egna verk och andras.

- Jag tror att alla konstnärer hyser en önskan om att påverka folks vardag....men få lyckas, säger han. Som konstskapare är det nödvändigt att man först och främst lyssnar på sina egna instinkter om vad som är bra i just den specifika situationen. Det viktiga är att man är engagerad i det man gör och finner energi för att kunna få det man tror på genomfört.

DEN OFFENTLIGA KONSTEN OCH DESS EGENTLIGA SYFTE

Vad är då syftet med den offentliga konsten? Ska den försköna gatorna, uppfostra folket i konst och historia eller helt enkelt fungera som en hyllning till staden och dess historia, vara en stolthet för staden gentemot besökare och invånare? I Norrköping är synen av skorstenen snarare regel än undantag. För många vittnar alla gamla fabriksskorstenar i staden om dess förgångna tid som industristad och väcker associationer till de nedlagda, "döda" textilfabrikerna. Kopplingen till det förflutna blir i det närmaste oundviklig i Jan Svenungssons skorsten. Han menar dock själv att han inte har något uppfostrande syfte med sin konst.

- Om min skorsten uppfattas som en hyllning till det förflutna, är det i såfall en bieffekt, som jag kan erkänna - och kanske utnyttja. Men det är inte mitt egentliga ärende. Jag är intresserad av att peka på framtidens möjligheter snarare än att ta det som min uppgift att undervisa om det förflutna. Norrköping erbjöd lysande förutsättningar för en av mina skulpturer, men anledningen till att det blev just här var helt enkelt den att man anordnade en tävling om att göra en skulptur för Industrilandskapet och jag tog chansen att sända in ett förslag. Och juryn gillade det.

Det finns de som menar att Jan Svenungsson skorstenar suddar ut gränsen mellan arkitektur och konst, mellan funktion och dekoration i det offentliga rummet. Än en gång snuddar vi vid frågan om vilka funktioner den offentliga konsten avser att fylla.Själv tror Jan Svenungsson inte att den offentliga konsten ha något direkt syfte, utan att den är en självklarhet och nödvändighet för människan som kulturell varelse.

-I alla kulturer över hela världen finns det någon form av bildkonst, och då kultur framförallt definieras som något människan utvecklar kollektivt, är det inte konstigt att denna bildkonst under alla tider också manifesteras i det offentliga rummet! Detta fortsätter vi med idag, vi har offentlig konst för att det är en del av vår kulturs sätt att definiera sig själv!


Konst i allmänhet och dess funktioner är ett mångdiskuterat - och inte minst mångfasetterat ämne som alltid har, och antagligen alltid kommer att väcka reaktioner och känslor. Det är liksom det som är meningen. För konstnären är konsten ett redskap som kan användas på en rad olika sätt, i olika syften.

Den offentliga konsten är inget undantag. I den offentliga konsten möts betraktaren, konstnären och samhället, och vilka funktioner verket fyller beror på hur dessa faktorer väljer att uppfatta det. Att historiska hyllningar och minnesmärken är en viktig del av den offentliga konsten råder det ingen tvekan om - i Norrköping tronar Louis de Geer stolt på Gamla torget och blickar ut över den tjusiga konserthallen, uppkallad efter honom själv, på Skvallertorget klättrar arbetartanterna upp mot guldkalven i verket "Vår enighets fana". Två exempel på historiska verk, dock två bilder av samma historia. Deras syfte är att vittna och berätta om en svunnen tid, att hylla arbetarminnen och hjälten de Geer som betytt så mycket för staden.

Samtidigt finns det många offentliga verk som framförallt ger en viss karaktär åt platsen de återfinns på. De kan tänkas ha som syfte att försköna, eller åtminstone att beröra på något sätt. Konstens funktion som förskönande är ju ganska förkastlig eftersom alla omöjligtvis kan tycka ett den är vacker. Vid Minutenautomaten på Drottninggatan står Olle Pellsjös "Giganten, Gycklaren och Jonglören". Jag tycker i alla fall att "Gycklaren" är hemskt ful och förstår inte alls vad man tänkte på när man lät resa den. Däremot gillar jag den fjärilsliknande fasadutsmyckningen på Konstmuseets vägg, som lyser i läckert kitschiga färger i mörkret, en total kontrast till den rödbruna tegelväggen och det strikta huset. Den ser rolig ut på något sätt, som en klick av färgglad humor mitt staden.

Och snart kan vi skåda en 15 meter hög tegelskorsten som reser sig ur Strömmens vatten. Välj själv vilket funktion den ska fylla för dig.

Natalia Kazmierska