Kuivanen, Pauli Olavi. "Den allvarsamma leken",
Norrköpings Tidningar, 26.4.2010
Konsten är en allvarlig lek som ska trigga diskussioner. Det anser Jan Svenungsson som ställer ut i Norrköping. Den geografiska positionen 58°35'22"N, 16°10'57"E anger en plats i Industrilandskapet. Där hittar man Jan Svenungssons skulptur Den femte skorstenen, men teckenkombinationen har också gett namn åt hans utställning på Galleri Dag Andersson, som till stor del kretsar kring konstverket från 1999.
- Platser och positioner spelar en stor roll för mig. Det är viktigt var man befinner sig och skorstenen i Motala ström är en av de bästa - om inte den bästa - jag har gjort, säger konstnären som varit bosatt i Berlin sedan mitten av nittiotalet.
Det är söndag och vi träffas i galleriet dagen efter vernissagen. Han tar fram två stolar och vi slår oss ned mitt i lokalen. På väggen framför oss hänger tre målningar: "Norrköping Site Painting 1, 2 och 3". De visar hur spetsiga koordinater löper genom stadsbilden för att stråla samman vid den fjorton meter höga skulpturen intill Strykjärnet.
Sammanlagt har det blivit nio skorstenar på olika håll i världen. De flesta finns i Europa, men en av dem - nummer två i ordningen - har hamnat i Korea.
- Jag har några regler när jag bygger skorstenarna. En av dem är att den senaste alltid ska vara en meter högre än den föregående. Det tycker jag relaterar till vårt samhälle där allt ska växa och sträva högre, säger han.
Men det är också viktigt var skulpturerna placeras.
- De får ofta sin betydelse genom att de står på fel plats. När jag väljer ett nytt jobb ska skulpturen vara belägen så att den tillför något nytt, förklarar Jan Svenungsson.
Förlagorna kom till redan när han gick på Konsthögskolan i Stockholm. Han fotograferade objekt och ramade in dem på ett sätt som uteslöt bakgrunden.
- Mina kamrater trodde att de lärde sig något om mig, men det handlade mer om dem, säger han och förklarar att konsten enligt hans mening ska fungera som katalysator.
- Jag tycker att det är dess viktigaste uppgift och den ska utlösa diskussioner och funderingar, men även vara provocerande emellanåt, förklarar han.
Han deltar alltid i bygget av skorstenarna. Det är ett sätt att få igång meningsutbyten om konsten.
- Jag arbetar som hantlangare och eftersom jag verkar vara lägst i rang vågar sig folk fram för att fråga vad vi gör. När jag svarar att vi bygger en skulptur, svarar de: "Nä, det är en skorsten, säger han för att illustrera hur det kan gå till inledningsvis.
Sedan kan diskussionerna utmynna i funderingar kring industrialismens försvinnande eller informationssamhällets framväxt. Men det beror på var skulpturerna är belägna. Den senaste som finns i tyska Hamm står intill en bunker från andra världskriget, vilket ofta ger andra och mörkare associationer.
Syftet är att bidra till ett öppet samtal och han avslutar aldrig en diskussion genom att utnyttja sin roll som konstnär för att slå fast vad verket egentligen betyder.
- Jag tycker väldigt illa om didaktisk konst som bara kommunicerar ett enda budskap. Det viktiga är att det finns en energi som kan trigga vidare, säger han för att understryka konstens betydelse som utlösningsmekanism för tankar och reflektioner.
Jan Svenungssons verk samspelar med historien och det omgivande samhället på ett sätt som kan blotta komplexa sidor, men samtidigt anar man också en lekfullhet och vilja att pröva hans egen ställning som konstnär.
- Det finns mycket lek i det jag gör. Sådant som gör mig glad, men också visar att konsten är lek och att leken är allvarlig, säger han.
Utställningen består också av fotografier på ett projekt i Wien som aldrig blev av, skisser och litografier som på olika sätt anspelar på arbetsprocessen kring skulpturerna.
Men han visar också sviten Psycho-Mapping Europe version 2.0 Edition, som består av ett tjugotal digitalt tryckta Europakartor.
- Det är egentligen ett parallellprojekt till skorstenarna. Jag har tecknat kartorna för hand och kopierat närmast följande på den föregående. Men trots att jag har försökt att vara så noggrann som möjligt har det smugit sig in fel, som sedan ackumulerats under arbetet. Det blir lika spännande för mig som för andra, då jag inte vet var det slutar, säger han och tillägger att det är ett annat sätt att visa på konstens roll som katalysator.
I någon version av kartorna har gränser försvunnit och vid ett tillfälle lyckades han också glömma ett helt land.
Kartorna är färglagda på ett sätt som ger dem lite skolbokskaraktär, men de är också oroande och antyder att det är egentligen frågan om något högexplosivt.Gränsdragningar kan ju ha den egenheten. Särskilt om man inte lyckas övertyga närmast berörda att konsten tar sina egna vägar.
Pauli Olavi Kuivanen
