Lind, Ingela. ”Vad säger oraklen i FN och Bagdad?”, in: Dagens Nyheter, 12.2.2003
Plötsligt ställs vi inför rader av indicier och "bevis". Saddams 12 000-sidiga dokument, Bush-regeringens foton och kartor över Iraks massförstörelsevapen, ritningarna över truppförflyttningarna i Gulfen, kartorna över sprickan i Nato. Och mitt i störtskuren rör sig Hans Blix, rustad endast med vår fromma förhoppning om att fakta ska segra.
Nej, positivismen är inte död. Bilderna och kartorna åberopas som om de rymde Det Sanna. Men i själva verket har aldrig så mycket tolkning varit i hetluften. Politiker och mediaexperter fungerar som mullor inför Koranen eller präster inför oraklet i Delfi.
Vilket inte är konstigt. Konstigare är att vi rycks ha glömt att dessa kartor och bilder bara är abstraktioner och förenklingar av den verklighet de vill återge (läs för övrigt tidskriften Gläntas nya nummer om kartor). De är aldrig ideologiskt eller politiskt neutrala, vilket man som västerlänning slås av i Asien, där Europa med rätta ofta avbildas som en liten utbuktning på kontinenten.
Framför Powells "bildbevis" i FN:s säkerhetsråd kommer jag att tänka på hur läkarna under sen medeltid genom tolkning av människans hud sökte bekräfta sina teorier om den gudomliga organisationen av hennes inre. Aven dagens röntgenbilder måste tolkas för att inte upplevas som kaos. Det gäller också börskurserna. Man ser det man vill eller lärt sig att se, och någon har tolkningsföreträde. Inte bara förståelsen utan också kritiken av förståelsens förutsättningar ingår i upplysningsarvet.
På Moderna museet ger sig Jan Svenungsson i kast med ett ovanligt vittsyftande upplysningsprojekt. Hans nyöppnade utställning handlar om möjligheterna att greppa Irakkrisen men försöker också visa hur våra rationella system drivna till sin spets blir fullständigt irrationella. Svenungsson målar kartor, där länderna kring Gulfen färgas enligt olika slump-parametrar, vilket i sin tur påverkar vår upplevelse av deras värde och politiska betydelse. I kartläggningen är Svenungsson ytterst precis. "Eftersom det är konst måste det vara precist", säger han.
Men systemen löper fullständigt amok. Till sist måste man skapa sig en hållning, för verkligheten förblir en hypotes. Det är tolkningen som gäller.
Ingela Lind