Allerholm, Milou. ”Varje bild är ett val”, in: Dagens Nyheter, 4.12.2004
Avantgardet är dött, det vet vi. På 60-talet kunde konstnärerna fortfarande vända sig mot den tidigare generationens dogmatiska konstsyn, och idén om ett framåtskridande var ännu i bruk. I dag när allt är möjligt och inget förbjudet skulle möjligheten till opposition vara att hävda att endast en hållning är tillåten. I stort får man säga att konsten har sluppit denna sorts reaktionära baksug.
Tanken att en ung generation konstnärer idag skulle göra uppror mot den föregående generationen framstår alltså som lätt anakronistisk. Ändå styr fortfarande varje ny generation in på nya vägar i sina arbeten. Uppror eller inte - vem vill hålla på med samma saker som morsan och farsan gjort i tjugo år?
Tre utställningar med konstnärer som slog igenom under sent 80-tal - Felix Gmelin, Peter Hagdahl och Jan Svenungsson - påminner mig om vad den efterkommande generationen valde bort, eller inte såg som lika angeläget: de språkligt inriktade undersökningar som präglade 8o- och det tidiga 90-talets konst. Det har - i konsten och kritiken - skett en förskjutning från hur ett verk är gjort till vad det "handlar om". Självklart går det inte att tala om ett konstverks mening eller innehåll utan att ta hänsyn till hur det är framställt. Men i dagens konst kan jag sakna en mer medveten hållning om betydelser som ligger i mediet som sådant, som ställer frågor om vad en bild är.
Å ANDRA SIDAN - varje gång jag ser Jan Svenungssons ”skorstensprojekt” undrar jag om det inte kan bli för mycket av det goda. Så också på Galleri Flach. Det började för femton år sedan med en bild av en skorsten som sedan blev en murad avbild av den bilden. Sedan har det blivit skorstenar på olika platser, bland annat en genialt placerad mitt i Motala ström, i det gamla industriområdet i Norrköping. Men i slutändan måste man älska ihärdigheten och lekfullheten i hela projektet. Det har gått över alla gränser. Som en pendelrörelse mellan representation och verklighet som kommit i självsvängning. Varje gång Jan Svenungsson uppför en ny skorstensskulptur blir den en meter högre än den föregående. Som ett representationens Babels torn - det finns ingen slutpunkt.
(...)
Milou Allerholm
