Billgren, Ola. Text in Stockholm, a book by Ola Billgren and Jan Svenungsson, Propexus, Lund, 1995
Konstverk skapade av två människor (dvs, av flera men i synnerhet av två) är en prövning för publiken. Inte i sådana populära sammanhang där man intresserar sig enbart för den färdiga produkten (vem intresserar sig väl för en musikals äkthet?), men så snart det gäller skapande av det föregivet kompromisslösa slaget.
Ett verk utan 'egentlig' upphovsman inger osäkerhet och ibland olust, en villrådighet som sprider sig från det kluvna ursprunget till de olika avläsningsnivåerna, den perceptiva, den motiviska, den konceptuella, och alstrar ett outsinligt begär efter visshet. Ineffektivt men inte desto mindre verkningsfullt, kan man säga om ett sådant verk: det möter några av våra vanligaste sociala tvångsföreställningar på en nivå som är djupare än provokationens, nämligen avvikelsens, nivån för en andra och annorlunda natur. Således utsättes man för tvånget att göra något av tvetydigheten (och inte bara kokettera med den), att i den böjliga formeln "och/eller" se ett verkligt alternativ till den renläriga "antingen eller" och därmed att själviskt inrikta sig på det transgressiva registret och dess störningar av väsens-, genre- och personlighetsgränser.
Något viktigt är i och med detta sagt om "Stockholm", Jan Svenungssons och mitt gemensamma verk. Om man kan säga att det är ett verk som vad tillkomstprocessen angår ställer särskilda krav på betraktarens föreställningsförmåga, gäller likväl att dessa ansträngningar är tämligen bortkastade om de inriktas på att urskilja ett möte mellan personligheter, en dialog, en dialektisk process, kort sagt ett samarbete i ordets goda bemärkelse. "Stockholm" är ingenting i den vägen, inte ens på idéplanet, det är en utsvävning. Jag vet inte vad Jan skulle säga om denna bild, men jag vill helst likna vårt verk vid något som kunde ha tagit form i en opiehåla i 1800-talets London eller Paris, bara med den skillnaden att vårt medium inte är en vanlig hallucinogen utan fotografin och att vår excess är av det laboratoriemässiga slaget snarare än det bohemiskt artistiska. Tänk bara på hur mycket ljuvhet detta verk flödar över av, och samtidigt hur bestämt det får varje betraktare - även jag själv - att känna sig utestängd!
Nej, "Stockholm" är knappast någon särskilt personlig skapelse och konstnärerna har heller inte bemödat sig att vara inträngande, de har endast på ett för dem själva njutningsfullt sätt vinnlagt sig om att låta materialet komma till sin rätt (därav bland annat den luxuösa framtoningen). Men turligt nog (eller är det på grund av en genial intuition?) har denna svalhet hos processen bidragit till att ge verket en ovanlig medial signifikans. Bildsviten består av Stockholmsvyer - 'vykortsfoton' -, suveränt tagna av Jan Svenungsson och infärgade med en "Billgrensk" luminiscens. Som kombination och konstruktion handlar det knappast om mer än en kliché, likväl finns det i sammansättningen av en 'idealiserande', lätt Förg-influerad fotostil och en banalt sinnesvidgande kromatik en perceptiv vridning eller förskruvning som äger en viss uppenbarande kraft när det gäller fotografiets rumslighet. Har vi inte här lyft fram något väsentligt ur en relativ glömska och återskapat något av den primitiva fotografins verkan? - Alltså ett betraktande snarare än en bild: fotografin sådan den var innan människor - fotografer och andra - visste vad de skulle få erfara inför bilderna. Från denna tidiga period stammar alla de torrt redovisande och panoptikonartade fotografiska illustrationerna från den tidens vykortsdiskar och läroböcker, som talar till en nutida betraktare huvudsakligen genom sin patina. Vi anar emellertid när vi ser dem - åtminstone stundtals - att de bar på en mer omskakande vision, som ännu inte hade namngivits med begrepp som döden och alienationen, som ännu inte hade symbolisk status, utan bestod i något som tillfogades blicken och upplevelsen av dess rörlighet: en värld med en tavlas egenskaper, där blicken sätter tingen i rörelse utan att få något annat tillbaka än den stränga ödsligheten hos en skopisk ändlöshet.
Wols - målaren och fotografen - har gjort ett fotografi som metaforiskt behandlar denna aspekt och som kanske också är min personliga, undermedvetna modell till "Stockholm". Det visar en (vit) glödlampa liggande på ett spegelglas reflekterande den djupaste svärta. Genom den obetydliga dubbleringen av det lilla föremålet blir hela den väldiga rymden med dess natt delaktig av dettas ensamhet. Denna lagbundna tomhet gör ett starkt intryck.
Ola Billgren