Jan Svenungsson

Olofsson, Mikael. "Frätande Färglöshet - Billgren/Svenungssons bilder är intressant otillfredsställande", in: Göteborgsposten, 8.11.1995


I de elva bilder som tillsammans utgör Stockholm, ett gemensamt fotografiskt projekt av Ola Billgren och Jan Svenungsson som nu visas på Gufot, finns en intensiv, nästan frätande färglöshet. Effekten är paradoxal, eftersom den monokroma, rosavioletta ton som ligger över de ursprungligen svartvita fotografierna onekligen är en färg, och en mycket påtaglig sådan men det är en färg som på något sätt saknar såväl yttre referenser som symbolvärde. I stället för att förföra blockerar färgen bilden, gör den omöjlig att återföra till sitt svartvita ursprung men också till vår uppfattning om hur omvärlden ser ut.

Det svartvita fotografiet kunde i fotografins barndom upplevas som någonting kusligt, som ett utsläckande av världen, och det fanns betraktare som reagerade med stark olust på den nya uppfinningen. Ändå blev fotografiet snart normerande för vårt sätt att uppfatta omvärlden, och i dag har vi i ett svartvitt fotografi inga som helst problem med att förnimma himlens ljus, trädens grönska eller en människas levande hud. Är det rent av så att Svenungssons och Billgrens magentafärgade bilder återupprättar en brist som vi egentligen inte längre kan förstå?

På så sätt relativiseras fotografiet ännu en gång, rubbas i sina sanningsanspråk, ja, men blir framför allt kvitt sin normalitet, perverteras rent av. Magentan, som väl yrkesmannen igenkänner som ett av färgfilmens skikt, eller som ett led i ett färgtrycksförfarande, blir i den vanlige betraktarens ögon till något ytterligt artificiellt som snarast hör till parfymernas domän. Man kan få för sig att den finns där för att vara vacker, att den försöker förleda bilderna till en skönhet som de med sin strängt slätstrukna uppsyn inte går iland med. I stället - hamnar färgen i ett slags glädjelös frivolitet och betraktaren känner en lätt yrsel som mindre beror på berusning än på syrebrist.

Utställningen är över huvud taget motsägelsefull, på samma gång väl fungerande och djupt otillfredsställande (och jag menar att denna otillfredsställelse är intressant). Hur länge är det förresten lönt att betrakta dessa bilder som redan vid den första anblicken ter sig som ett slags efterbilder? Rent motivistiskt liknar de nog inte så mycket vykort (i alla fall inte som de ser ut i dag) som en typ av stadsfotografier som man kan se i gamla läroböcker eller i Nordisk familjebok under uppslagsord som Bryssel eller Oslo bilder som utger sig för att vara representativa samtidigt som de känns ytterst tidsbundna i sin statiska presentation av staden som arkitektonisk antologi eller som en uppsättning av (just) vyer. Vem har tagit dem?

I det här fallet alltså Svenungsson men i enlighet med Billgrens ide och kanske är det just samarbetet, med allt vad det innebär av anpassning och intuitiva närmanden, som är orsaken till den anonymitet som bildsviten utstrålar, en nästan kuslig opersonlighet: "konstnären är inte hemma".

Just denna frånvaro kan väcka irritation och förvirring: vad skall man inför de här bilderna egentligen ta ställning till? "För lite" och "för enkelt", det är ett par omdömen som jag har hört men även om bilderna kan vara lätta att avfärda så är det inte alls säkert att de i och med detta avfärdande upphör att verka.

Mikael Olofsson