Madestrand, Bo. "Paradisets vägar - Om Jan Svenungsson och den tillfälliga evigheten", in: Paletten, # 2, 1998
Is the Site a reflection of the Nonsite (mirror), or is it the other way around?
- Robert Smithson, 1972
Det lät som namnet på en satanistisk lobbygrupp, eller kanske som ett revisionistiskt kyrkomöte med geopolitiska undertoner. I själva verket rörde det sig om en svensk enfrågerörelse på partipolitisk botten: aktionsgruppen Flytta Paradiset.
För femton år sedan var de löpsedelsstoff. Moderaten Erik Trägårdh hade under tio års tid bedrivit ett intensivt motionsarbete för att flytta Jean Tinguelys och Niki de Saint-Phalles skulpturgrupp "Paradiset" från läget vid Skeppsholmsbrons fäste till någon mer obemärkt plats i Stockholm.
År 1983 fattades det slutgiltiga beslutet i frågan, och 1986, efter en sedvanlig svensk kompromissrunda, flyttades faktiskt »Paradiset? ett par hundra meter, ut ur den känsliga Östermalmsnoblessens blickfång och in på Moderna Museets närområde.
Den gången var skurken lätt att identifiera. Konstnärer, kritiker och utländska museichefer var eniga i sitt fördömande av Trägardhs anti-paradisiska gärning. Skulpturen hade donerats till museet av konstnärerna, och skulle naturligtvis få behålla sin rättmätiga plats.
I dag hade troligen opinionen varit mer splittrad. Det är inte längre så självklart att den offentliga skulpturen ska vara dömd till evigt liv, lika lite som det är självklart att kyrkan ska stå mitt i byn eller att Paradiset ska ligga på Skeppsholmen.
I stället arbetar allt fler konstnärer med tillfälliga offentliga utsmyckningar, tidsbegränsade projekt med lägre budget och bantade pretentioner. Ofta utförs de i mindre beständiga material än den gamla goda tidens marmor och brons. Man skapar inte längre för evigheten, även den offentliga konsten tillåts födas, leva - och dö. Till och med en stelbent koloss som Konstrådet har känt av de nya vindarna, och anpassar numera sina beställningar och idetävlingar efter rådande klimat.
Internationellt sett började rörelsen mot en impermanent monumentalkonst i slutet av 60-talet, då de postminimalistiska jordkonstnärerna började uppföra sina gigantiska, förgängliga skulpturer av sand, berg, vatten och lera i avlägsna naturområden.
Robert Smithson, den nya tidens mest vältaliga profet, publicerade manifest där han skilde mellan konstens gängse, väldefinierade spelrum på gallerier och institutioner (Sites), och de nya, odefinierade »icke-platser? (Nonsites) han själv valde att ta i anspråk.
I dag är det en självklarhet att arbeta parallellt utanför den traditionella konstkontexten, exempelvis i stadsrummet eller i etermedierna. Men alltjämt står den gamla tidens gubbar i brons kvar på sina socklar, med blicken stadigt fäst i evigheten och pekfingret sträckt mot öst. Varför inte bara jämna dem med marken?
Av dagens yngre svenska konstnärer är Jan Svenungsson den som kanske har ägnat mest intresse åt den offentliga monumentalskulpturens dödsryckningar och eventuella pånyttfödelse. Hans många tegelskorstenar ifrågasatte gränsen mellan funktion och dekoration i det offentliga rummet; de var en sorts skulpturala readymades, funna former som Svenungsson planterade om i nya sammanhang - mittemellan konst och arkitektun
Hans senaste verk präglas av samma revolutionära anda som drev den så kallade OS-bombaren att försöka jämna Millesgården med marken; en önskan att välta de gamla statyerna över ända och fylla de tomma socklarna med nytt innehåll.
"10 förslag på platser", fotoserien där Jan Svenungsson har retuscherat bort Uppsalas mest kända offentliga skulpturer, går att läsa på flera sätt. Den mest drastiska tolkningen skulle vara att Svenungsson helt enkelt menar att de gamla monumenten spelat ut sin roll, att de företräder föråldrade politiska och konstnärliga ideal. Exempel: Bror Hjorths öppet erotiska skulpturgrupp "Näckens Polska" var på sin tid så kontroversiell att det tog sexton år innan den fick resas. I dag är den så att säga provokativ från andra hållet; den representerar en närmast reaktionär kvinno- och konstsyn, och man kunde föreställa sig att Svenungsson anser att Näcken, liksom Paradiset, borde byta adress.
Den rakt motsatta tolkningen skulle innebära att Svenungsson vill varna för de godtyckliga attacker som riktas mot den offentliga konsten. Ena dagen flyttar man Paradiset, nästa dag knuffas Lenin bort från sin sockel - när kräver Erik Trägardh att minnesmärket över Olof Palme avlägsnas?
Alltjämt är en av den offentliga konstens huvudfunktioner att undervisa befolkningen om dess historia. Om den förvandlas till en bricka i den partipolitiska polemiken får vi snart en ideologiskt konform stadsbild, och i förlängningen ett samhälle utan minne.
Själv föredrar jag att se Svenungssons bildserie ur ett mindre polemiskt perspektiv. Han propagerar inte för det ena eller andra alternativet, utan redovisar förhållandevis neutralt den offentliga konstens möjligheter och tillkortakommanden.
Kanske har Svenungssons huvudsyfte helt enkelt varit att iscensätta ett konstnärligt memento mori - att även evigheten har en ände. "10 förslag på platser" blir sålunda en metod att ifrågasätta invanda synmönster, att rucka på det kollektiva minnet och få oss att se på nytt. Allt står inte alltid kvar där vi ställt det.
Bo Madestrand
