van Reis, Mikael. "Ordning och oordning",
in:Göteborgsposten 29.7.1996
Ulf Peter Hallberg, författare, och Jan Svenungsson, konstnär, bor båda i Berlin. Ehuru olika möts de ändå båda i ett identitetssökande som hämtar näring ur den berlinska uddakulturen. Mikael van Reis har samtalat med dem.
Natten är sommarljummen och jag sitter inpackad i författaren och översättaren Ulf Peter Hallbergs Lada m/85 som visslar runt Berlins ståtligaste monument - från Tiergartens mitt pekar Siegessäule mot himlen med sin guldängel på toppen. Om några av Wim Wenders filmänglar från Himmel över Berlin står däruppe kan jag förstås inte se, men det är inte alldeles otroligt. Vi tar ut riktningen mot gamla Östberlin och ser sedan hur staden skiftar ansikte, som vore det belysningens växling mellan gammalt och nytt, gjutjärnslyktor och neonljus.
- För mig har det alltid varit väsentligt att Berlin är nattens stad, säger Hallberg som nu bott i staden i tretton år. Det finns ingen stad som är så ljus och öppen och intensivt levande om natten som Berlin. På varje café eller Kneipe finns plats för avsigkomna drömmerier. Staden lever av sitt förflutna, poängterar han och som en sorts bekräftelse ljuder gamla tjugotalsslagdängor ur kassettradion: "In Paris, in Paris, sind die Mädels so süss!" Så passerar vi ett av Berlins kallsminkade horstråk och med ens byter stadens änglar ansikte. Vi är på väg till Oranienburgerstrasse i gamla Östberlin för att titta in i Tacheles Kunsthaus. Det är en av de oberäkneliga fickor som finns här och var i Berlin - en ockuperad rivningskåk med intensiv konstnärlig verksamhet.
Själv bor Hallberg vid Winterfeldtplatz, ett lite franskt kvarter med hippt caféliv på Goltzstrasse, gaykultur på Motzstrasse, barer, småaffärer och gatumarknad. Jag förstår lätt varför cineasten Hallberg uppskattar Wayne Wangs film Blue in the face. Inte så långt därifrån ligger Magdeburgerplatz där författaren, kritikern, stadsskildraren, flanören Walter Benjamin (1892-1940) tillbringade några viktiga barndomsår. Just hans hus är förvisso bortsprängt, men för sinne och minne är ju platsen ändå kvar.
Walter Benjamin är en nyckelfigur i Ulf Peter Hallbergs liv. Under 80-talet var han uppslukad av ett monumentalt översättningsarbete - han överförde Benjamins s k Passagearbete till svenska - det vill säga det djupt fascinerande och fragmentariska verk där Benjamin i formen av en social psykoanalys genomlyste 1800-talets Paris som modernitetens dröm- och konfliktzon. Det är särskilt Hallberg vi har att tacka för den svenska Benjaminrenässansen, men arbetet tog nästan knäcken på honom.1988 verkade allt skingras för vindarna, men så kom en vändpunkt1989 och trebandsverket kunde tryckas 1990. Därefter har han översatt Benjamins förtätade kortprosa i Barndom i Berlin och Enkelriktad gata. Nu rör han sig steg för steg mot ett eget författarskap som verkar förlösas inte bara av arbetet med Benjamin utan också den egna samtidsupplevelsen. D v s Berlin före och efter november 1989.
Hallberg är aktuell med boken Flanörens blick som han betecknar både som en "roman" och en "europeisk färglära". Som det senare bildar den en palett av "utopiska samtal" med författare som var och en får vittna om sin samtid och sin konst: Péter Nádas, Reinhard Jirgl, Ivan Klíma, Paul Auster, Barbara Köhler, Péter Esterházy, Yves Bonnefoy, Viktor Krivulin, m fl. Denna alldeles ojämförliga bok utkom först 1993, men Hallberg kände sig ofärdig med boken och skrev om och utvidgade den. Den är en del av ett projekt som han kallar Skrivandets tid.
Hallberg, som är född och uppvuxen i Malmö, lämnade Sverige 1982 för ett års studier i Paris.1983 kom han till Berlin och sedan 1986 har han bott på Winterfeldtstrasse. Han gör vad som passionerar honom, det går inte att ta miste på det. Men det fordras också en hel del mod för att lämna de trygga ungefärligheterna i Sverige och etablera sig i en främmande fyramiljonerstad. Utan sjuk- eller a-kassor sedan 1982 har tillvaron ibland också varit svår, men nu känner han styrfart. Den tyska översättningen av Flanörens blick har fått mycket fin kritik av bland andra Helmut Böttiger i Frankfurter Rundschau. När EU-vrövlet breder ut sig är det många som intresserar sig för denna "europeiska färglära" vars stjärnor är helt andra.
Eftersom Hallbergs hustru kommer från Östberlin upplevde han "Die Wende" 1989 på närmast tänkbara håll. Ungefär samtidigt var översättningen av Passagearbetet färdig och han kunde börja resa och röra sig i andra banor. Hallberg berättar hur slutpunkten fick en rent symbolisk form - han upprepade själv Benjamins sista resa undan nazisterna och mot Spanien 1940. Efter en föreläsning i Paris begav han sig till Port Bou vid fransk-spanska gränsen där han träffade en man som kände Benjamins vägvisare över Pyrenéerna. Hallberg tar sig över på samma smuggelstig för att omedelbart arresteras av spanska gränspolisen, sättas i samma tullhus som Benjamin och få sin svarta väska genomsökt. Efter att på detta vis - med fyrtio års förskjutning - ha upprepat färden fram till platsen för Benjamins självmord, kunde Hallberg sedan återvända till Berlin för att skriva Flanörens blick.
Det var en slutpunkt, men lika mycket en begynnelsepunkt. Den uppgift som han förelade sig var att låta Benjamins texter bli till filter för den samtidserfarenhet som utlöstes av "die Wende". Benjamin om någon är just teoretikern för sådana plötsliga och oväntade brott i historien.
- När jag var i Port Bou insåg jag plötsligt vad jag hade lärt mig hos Benjamin. Benjamin kändes som en frände. Det fanns något oerhört levt i Passagearbetets fragmentsamling.
- Flanören är en av Benjamins huvudfigurer och flanörens liv hade jag redan gestaltat som tonåring. I puberteten kände jag mig som en sekelslutsgestalt. Jag sökte skydd i en lite arrogant distans som gav sken av kännedom om världen. Det roliga för mig var att detta kunde göras produktivt långt senare i livet, i en annan erfarenhetsvärld. När jag fick idén att använda mig av flanörgestalten i den här boken var det med en känsla av triumf. Att kunna förena förflutna epoker i sitt eget liv och samtidigt skapa en litterär gestalt som delsvis betraktades som en kliché, men som också kan fyllas med nytt liv och kanske med en helt annan betydelse.
- Jag ville komplicera bilden av flanören och undersöka irrvägens erfarenhet som ett slags metafor för skrivandet. Utgångspunkten var intuitionens betydelse och ren och skär nyfikehet, en vilja att tyda det egna livets, den egna samtiden gåta, genom att röra sig fritt i tid och rum. Därav det myckna gåendet, resandet - lust och panikläsningen. Jag utgick från min egen oro istället för en tes.
- En av mina frågor var: vad händer med den mänskliga erfarenheten i den postmoderna tiden? Är den distanserade blick som den klassiske flanören kastar på ting och människor möjlig att upprätthålla i en värld som redan i sig är fientligt inställd till den enskilde och där t o m arkitekturen bedrar fotgängaren med illusionen att hon flanerar. Det som intresserar mig är den kreativa intelligensen hos en ny typ av flanör.
I Flanörens blick uppsöker Hallberg en rad författare, men genom att göra det i tredje person gör han sig själv till en fiktiv person. Det ger boken en grad av lekfullhet samtidigt som den också framstår som ett identitetsarbete i en tid när gränser plötsligt upplöses eller förskjuts. I tredje person lyckas man säga mer om sig själv, påpekar Hallberg - och samtidigt passerar livet genom den konstnärliga formens filter.
Men det är inte något identitetsarbete i "exil". Det är uppenbart att Hallberg känner sig hemma i Berlin. Han håller sig väl underrättad om den svenska litteraturen, men saknar inte den svenska "tvångssteriliserade" ordningen där allt är på sin plats och staden är öde efter klockan 18.00. Vad är det då som gör Berlin så speciellt?
- Diskussionskulturen är helt annorlunda här och jag har stimulerats av det sedan jag kom. Det är kärvare, hårdare, rörligare och respektlösare. Här vågar man säga direkt vad man inte tycker om. Jag kom från svenska diskussioner där man hela tiden höll med varandra. Det var snällt, men man lärde sig mindre. Här blev samtalen en skolning i ett annat sätt att tänka och agera, med tonvikten på konfrontation mellan åsikter.
- Just det dialogiska materialet till Flanörens blick omspänner en tioårsperiod och boken kunde lätt har varit 1500 sidor, men jag ville koncentrera berättelsen och samtidigt utsätta läsaren för ett överflöd av livsenergi - precis som staden. Varför bär vissa texter spår av mänsklig erfarenhet? Det är en av frågorna i min bok.
- I Berlin finns en sorts gatans postmodernitet som jag alltid attraherats av och som skiljer sig från drivhuspostmodernismen av glasarkitektur. Den har förstås sina inslag av trasproletariat och kriminalitet, men när den provocerar det bestående är den också stimulerande. Berlin har en enastående förmåga att gå i motsatt riktning, som i Kreuzberg.
En klar bild av det får jag dagen efter när jag uppsöker Jan Svenungsson på Künstlerhaus Bethanien i Kreuzberg. Här har invånarna protesterat mot snobbiga restauranger och bilaffärer med krossade fönsterrutor. Till sist vill inte försäkringsbolagen längre vara med. Kreuzberg förblir oanpassligt i det Berlin som nu byggs om till maktcentrum. Det gäller i särskild grad Künstlerhaus Bethanien med omnejd. Denna väldiga tegelbyggnad ligger precis invid den gamla muren vars rester löper förbi som en vag ärrbildning. Huset är från 1840-talet och fungerade som sjukhus fram till 1970. När det skulle rivas väcktes en lokal opinion och huset ockuperades. Därefter gjordes det om till ateljéhus, för inhemska konstnärer men också för utländska som kan vistas där på olika sorters stipendier - här finns också bibliotek, museum, med mera.
Bethanien är - för att tala med Svenungsson - en "ficka av oklarhet" och så snart man lämnar huset ser man mer av detta oförvaltade gytter som blandar invandrare, cyberpunkare, knegare, knarkare och konstnärer . Ett hus som varit ockuperat i snart tjugofem år. Strax bredvid finns en sorts trasgrann Mad Max-koloni av provisoriska husvagnar och häftigt ombyggda militärjeepar. En dag stod där en lastbil med ett helikoptervrak. Efter murens fall finns i Berlin sådana fläckar av ingenmansland, som man inte vet ägaren till eller som ägaren inte längre bryr sig om. Det är där som den urbana stamkulturen slår läger.
Svenungsson har varit på Bethanien sedan augusti och snart är det dags för en ny svensk konstnär ta över den stora och luftiga ateljén. Han stannar kvar i Berlin men kommer också att vara i Göteborg som lärare på Fotohögskolan. Han är född 1961, gick ut Konsthögskolan i Stockholm på åttiotalet och vistades sedan en tid på Pontus Hulténs konstinstitut i Paris. Meritlistan av separatutställningar, namnkunniga kritiker och curators är redan imponerande.
Olikheterna i konstnärlig hållning mellan Svenungsson och Hallberg är nog så uppenbara, ändå finns en tydlig mötespunkt. De är båda upptagna av ett identitetsarbete vars sanningsbegrepp är rörligt och där de kan söka efter brytpunkterna mellan ordning och oordning. De har båda nära till den berlinska uddakulturen.
Svenungssons Benjamin heter Man Ray. Det var läsningen av Man Rays självbiografi 1976 som gjorde Svenungsson till konstnär. Det var särskilt hos honom som han lärde sig konstens förtingligande förmåga - den att skapa objekt med aura. Han for till England och hade turen att sedan få träffa både den engelske surrealistmålaren/historikern Roland Penrose och Man Rays änka Juliet.
Liksom Man Ray arbetar Svenungsson fotografiskt, men lika gärna med andra konstmedel. Som tecknare, målare och skorstensbyggare följer han några parallella spår. Sina monolitiska skorstenar har han hittills byggt i Sverige, Finland och Sydkorea. Nyss fick han anbud om att bygga en tysk skorsten, vilket hittills resulterat i en modellbild där den står på en åker, för övrigt i närheten av en dödsmarschväg från Sachsenhausen (se GP 6/7).
Det säger sig självt att ett sådant konstnärskap följer sina egna stjärnor och Svenungsson är inte mer eller mindre svensk här än hemma.
- Jag har aldrig funnit mig väl till rätta med idén att om man skall bli internationellt relevant måste man vara regionalt förankrad. Det kan säkert vara riktigt för andra, men jag har aldrig riktigt lyckats känna efter vad som är min regionala, svenska förankring. Min verksamhet är dock min och när jag kommit hit är jag naturligtvis väldigt intresserad av att se hur den här främmande platsen påverkar mig.
- För en konstnär är frågan om identitet avgörande - man har en individualitet som kan undersökas. För mig känns det som om jag kretsar kring något som är "jag". Samtidigt som jag är jag kan jag inte riktigt se vad som är jag. Därför skickar jag ut de här satelliterna som rör sig runt mig. Via dem kan jag titta in mot detta centrum som jag inte riktigt kan komma åt eftersom jag är centrum.
Det påminner en del om Hallbergs resonemang, om hur en "tredje person" eller fiktiv gestalt kan säga mer om jaget än jaget själv. Men den konstnärliga metoden är förstås en helt annan. På Bethanien har Svenungsson målat 21 "blodfläckar" som nyligen ställts ut. Röda fläckbildningar på duk efter duk , men det handlar inte om någon expressionism à la Pollock.
- Blodfläckarna är ytterst noggrant utförda målningar som avbildar kaotiskt utförda akvareller. Jag lägger pappret på golvet och stänker. Sedan väljer jag någon stänkbild som ger emotionell respons, som tycks föreställa någonting eller en viss typ av spår. Sedan målar jag av den med ambitionen att min avmålning måste bli betydelsefullare än förlagan. Någonting måste ske.
- Kopian är alltså mer betydelsefull än förlagan, den innehåller spår av mig och min vilja att gå hela den här vägen för att göra detta. Det är ett minutiöst arbete, men för att det inte skall bli ett dött arbete måste det genomföras med passion.
- Jag har en övergripande avsikt i att vara avsiktlös. Jag vill göra mig till någon form av maskin just därför att jag vet att jag inte kommer att lyckas med att vara en maskin. Genom att arbeta så länge som möjligt kommer man att producera mer oväntad mening i slutet än i början.
- Hela tiden behöver jag ha någonting för att göra någonting - kopiera, översätta. I dialogen med ett material som redan finns kan jag bli tydlig. Jag är intresserad av att etablera en mekanism för att utröna vad som är relevant för mig.
Svenungssons blodfläckar är alltså upprepningar som visar omöjligheten i att vara exakt representerande. En skapande olikhet skjuts alltid in vilket framkallar något i den egna identiteten. Kanske kunde man se Svenungssons blodfläckar - de som signalerar lika mycket sjukdom och våldsbrott som banalt näsblod - som ett slags Rorschachtester. Han uppsöker, liksom Hallberg, sina egna fickor av oklarhet.
Mikael van Reis