Jan Svenungsson

"BABYMETAL – Ijime, Dame, Zettai", bcnvt.se, Stockholm 6.8.2021



2003 visades en utställning med mästerverk från Tokyo National Museum på Bundeskunsthalle i Bonn. För första gången hade tre av museets "National Treasures" tillåtits lämna Japan. I hela landet finns det ett par hundra kulturobjekt som fått den allra högsta klassificeringen. Här var det en liten tuschmålning, en bemålad sexdelad skärm och en svärdsklinga utan fäste. Klingan hade smitts av Nagamitsu, en känd smed i slutet på 1200-talet, fick jag veta. Att den var ett mästerverk hade stått klart från början. Sedan dess har den behandlats som en ovärderlig skatt och putsats två gånger i veckan av experter.

Jag lärde mig två saker i Bonn. I Japan går ingen fast gräns mellan konst och hantverk. Och respekten för kvalitet kan vara svindlande och gränslös.

Den 5 juli 2014, mitt på dagen, i Knebworth Park norr om London. Sonisphere, en festival för heavy metal. Ett japanskt band skall gå upp på scen. Det är deras första konsert i England. Debutalbumet har nyligen släppts. Egentligen skulle de ha spelat på en av de mindre scenerna, men av oklar anledning har de flyttats till den största.

BABYMETAL består av tre skolflickor. Moa Kikuchi (Moametal) och Yui Mizuno (Yuimetal) har precis fyllt femton, och Suzuka Nakamoto (Su-Metal) är sexton och ett halvt. De är klädda i ett slags uniformer: röda tutus och stiliserade harnesk. De är nervösa. De skall dansa koreograferat och sjunga på japanska framför fyra vuxna musiker i vita särkar med spökmålade ansikten, inför en publik på närmare 50 000 engelsmän.

Den första låten startar med ett brutalt maskingevärsriff: BABYMETAL DEATH. Snart uppstår stora moshpits i publiken. Inga projektiler kastas. BABYMETAL spelar fem låtar och avslutar med Ijime, Dame, Zettai (Mobbning, Nej, Aldrig) som filmas och nu har setts mer än tretton miljoner gånger på Youtube. Den inleds med att Moa och Yui intar startpositioner som sprinters i varsin ända av den stora scenen, medan Suzuka nynnar en enkel melodi till förinspelat piano. Framför scenen skapas fri yta genom att folk tränger sig åt sidorna. En sorglös ungdom slår volter i den tomma cirkeln. Sen blir det tyst. Su-metal spänner blicken i publiken. Kameran fångar uttrycket i närbild. Frenetiska gitarrer drar igång, dubbla bastrummor börjar smattra. Moametal och Yuimetal löper i full fart mot varandra, tvärs över hela den stora scenen, passerar, vänder och sprintar tillbaka igen. Publiken tjurrusar i kaotisk batalj. Wall of Death! Låten, sex minuter lång, komplex, virtuos och melodisk, sväller och böljar och bygger mot ett emotionellt crescendo som avslutas med att de tre perfekt synkroniserat fryser rörelsen i en triumfatorisk avslutningspose.

Den här korta konsertfilmen har något arkaiskt och berörande över sig som skapar betydelser långt utöver de man ser vid första tillfället.

BABYMETAL borde inte kunna fungera. Gruppen skapades hösten 2010 som ett sidoprojekt av producenten Key Kobayashi (Kobametal). Kontext var Japans hyperkommersiella popmusikindustri med unga "idoler", som ofta körs slut på ett par år och ersätts med nya. Kobayashi hade upptäckt Nakamotos talang och fått idén att med henne i huvudrollen göra ett experiment och kombinera pop och dans med hans egen lidelse för heavy metal. De båda yngre flickorna rekryterades för att likt "änglar" flankera den något äldre Suzuka. En första låt spelas in, Doki Doki Morning, i vilken två, tre helt väsensskilda musikformer kolliderar i något tidigare aldrig hört. Koreografen Mikiko Mizuno skapar en integrerad dans. En video görs med enkla medel – och det som var tänkt att bli en parentes, visar sig ha ett eget liv.

BABYMETAL börjar göra framträdanden framför dansare i skelettkostymer som låtsas spela instrument. Men från dag ett är musiken – och dansen – okuvligt ambitiös. Kobametal skriver själv eller samarbetar med undergroundmusiker, och skapar lustfyllt genreupplösande kompositioner. En låt, Megitsune, går igenom mer än 30 versioner innan han är nöjd. Samtidigt börjar han utveckla en sanslös (och humoristisk) "mytologi" som lånar friskt från olika populärkulturella och religiösa källor och i korthet går ut på att Rävguden (Kitsune Sama / The Fox God) har sänt de tre flickorna från en "heavy metal galaxy far far away" för att "make the world one with heavy metal again". Vid en konsert i slutet av 2012 ersätts skelettdansarna av riktiga musiker, virtuoser hämtade ur Japans metal-elit. BABYMETAL begär att bli tagna på allvar... och börjar spela i sammanhang som inte förknippas med idolmusik. Till samtliga låtar skapar Mizuno koreografier som blir lika outbytbara delar av helheten som sångtexterna.

Efter Sonisphere blir BABYMETAL en internationell sensation. För många en uppenbarelse, för andra något vederstyggligt. De turnerar och spelar med band som Metallica, Red Hot Chili Peppers och Bring Me The Horizon. 2016 kommer deras andra album och 2019 det tredje, vilket firas med en turné och en egen arenakonsert i Los Angeles.

Ovanligt nog, är deras liveinspelningar alltid bättre än studioversionerna. Med ett undantag har samtliga utgivna låtar också framförts live, med unika koreografier. Det visuella uttrycket befinner sig i ständig utveckling och fångas i ett stort antal konsertfilmer. Perspektivet i filmerna växlar mellan uttrycksfulla detaljer – blickar, leenden, tecken med fingrarna – till otroliga scenkonstruktioner och komplexa rörelsemönster. De tre artisterna förbereder sig inför varje uppgift som inför en drabbning och växer med varje seger. Idag är BABYMETAL Japans mest framgångsrika musikexport någonsin.

Yuimetal slutade av ej offentliggjorda medicinska skäl 2018 och har inte ersatts. Tre dansare (utan mikrofoner) turas om att ta hennes plats. Su-metal och Moametal, som nu är 23 och 21 år gamla och har tillbringat halva sina liv som Rävgudens utsända på jorden, saknar sociala medier och visar sig aldrig på bild eller film utan uniform (som förändrats under åren). Skillnaden mellan projicerat och verkligt liv är total, och artisterna kan leva oantastade utanför konsten.

Under 2021 firar BABYMETAL sitt försenade tioåriga jubileum med tio konserter (Doomsday I X) på legendariska Budokan i Tokyo. De första två ägde rum i slutet av januari. Publiken var begränsad till en tredjedel av normalt och bar dubbla masker. över hela världen väntade anhängare otåligt på uppdateringar. Den centralt placerade scenen var omgiven av eld.

Det kanske främsta skälet till BABYMETALs genomslag är att samtliga inblandade: artisterna, producenten, musikerna, låtskrivarna, koreografen, filmfotograferna, teknikerna... är extraordinärt skickliga och kompromisslöst hängivna sin förryckta konstform. I ett flytande, upplöst kulturlandskap upprätthåller de samma respekt för mästerskap som motiverat 750 års putsande av den perfekta svärdsklingan.

Jan Svenungsson