Jan Svenungsson

text in: Konstföreställningar, Kulturhuset, Stockholm, 1987



När han framåt eftermiddagen på nytt gav sig av in till staden återsåg han där alltid samma välbyggda män, fullständigt friska till både kropp och själ, som var upptagna med sin favoritsysselsättning: tillverkandet av troféer. De var pyrofila, det vill säga att de på samma sätt som salamandrarna älskade elden; de var onämnbara då det för dem inte existerade begrepp som mitt eller ditt; de var som de ändlösa rader av arbetare som dag efter dag passerar fram och tillbaka över hängbroarna med egendomliga skyltar i händerna, där många både oroande och vilsamma tecken ristats in — utgångspunkter för en hel serie ingivelser och därigenom säkra garantier inför den period av lugn som följer när processionen dragit förbi. Och om H någon gång tillät sig en alltför stor frispråkighet, så betydde det inte att han var vare sig naiv eller exalterad, tvärtom... Han ville tro! Han ansträngde sig att tro att det fanns ett helt annat sätt, att dessa harmsna och impotenta intellektuella som fruktade och hatade ironin och den verkliga insikten en dag skulle få se hur skuggorna blev omåttligt långa, monstruöst långa, och sträckte sig över land och hav för att slutligen nå fram till filosofernas land där knut–männen springer, klättrar och hoppar av hjärtans lust alltmedan pirater plundrar deras blygsamma bostäder.

Så gick vintern utan att något särskilt inträffade. På kvällarna var det kasperteatern som stod för underhållningen. Skapad av en assyrisk skulptör var den särskilt uppskattad i konstnärskretsar eftersom han ackompanjerade skådespelen på flöjt, vilket han för övrigt gjorde ganska dåligt. Men föreställningarna på kasperteatern var inte alltid så lugna och beskedliga som man först hade kunnat tro: det hände att förevisaren av marionetterna utstötte så kraftiga vrål att verkmästarna yrvaket hoppade upp ur sina sängar och rusade till sirenerna. Ligisterna övergav då sina halvdöda offer, poliserna ringde hem till sina närmaste och taxibilarna försvann snabbt i fjärran.

Kvar på torget låg spridda sopor och monitorer. Vid horisonten dröjde solens sista strålar kvar och från stadens redan dunkla gränder steg ett allt intensivare oväsen upp. H vandrade sakta hemåt och begrundade den envishet med vilken konsten fortsatte att gäcka hans avsikter.

Jan Svenungsson