"Orimlig effekt för konstnärer", Dagens Nyheter, 3.3.1991
Momsen på galleriprovision måste bort, kräver fyra bildkonstnärer.
Det är varje konstnärs innersta önskan att kunna försörja sig på sin konst. I dag är detta förunnat ett mycket litet fåtal.
Den svenska konstnären lever ur hand i mun. Även de som verkligen låtit tala om sig under de senaste årens boom på konstmarknaden har endast i sällsynta fall kommit upp i en årsinkomst som motsvarar en vanliga låginkomsttagare.
Skattereformen har för konstnärerna inneburit ett ytterligare försvårat läge. En mängd nödvändiga utgifter; hyror, materialkostnader, m m, har stigit men i de inkomstskikt där den absoluta majoriteten av konstnärerna befinner sig blir skattesänkningen högst marginell, och samtidigt tornar egenavgifterna upp sig som ett oförändrat berg på 35 procent som också skall betalas.
Officiellt har konstnärerna momsbefrielse sedan 1973. Ett förslag 1989 om att återinföra moms för bland annat konstnärer stoppades. Regeringen höll fast vid principen att bildkonst, teater, konserter, balett och dylika kulturaktiviteter skulle vara momsbefriade. Så sades det. Men i själva verket infördes moms på bildkonst bakvägen, genom att konstgalleriets provision för att sälja konstnärens verk har belastats med full moms från årsskiftet.
Att det är dyrt att köpa konst vet de flesta, men hur liten del av priset i galleriet som till slut blir kvar som lön i konstnärens egen ficka är mindre känt. Nu stiger priset för konstverket ytterligare utan att konstnären får mer betalt för sitt arbete. Den normala provisionen på ett galleri är i dag mellan 4050 procent. Är den 50 procent tycks meningen vara att tavlan som före årsskiftet kostade 8000 kronor i galleriet nu istället skall kosta 9000 kronor samtidigt som konstnärens andel kvarstår vid 4000 kronor.
Detta är orimligt. Galleristen kan kvitta moms, konstnären kan det inte eftersom han fortfarande har momsbefrielse. Skatteverket tycks ha haft för avsikt att beskatta galleristen men bördan torde ganska ofelbart landa på konstnärens axlar. Konstverken blir ännu dyrare och därmed svårare att sälja. Detta samtidigt som hela konstmarknaden sviktar och ett nytt hotfullt förslag om skärpt förmögenhetsbeskattning syftar till att få folk att avstå från att samla på konst överhuvudtaget!
Nu uppmanar skatteverket oss att sälja konsten i ateljén för att komma ifrån galleriprovisionen. Verket glömmer fullständigt bort att konstnärer genom utställningar skapar och upprätthåller ett offentligt samtal. Säljer man konstverket I ateljén reduceras det till att vara föremål för en transaktion mellan köpare och säljare. Verket ställs inte ut. Allmänheten, kolleger och kritiker går miste om ett tillfälle att se en utställning. Konstnären får ingen respons på sitt arbete. Konstsamtalet dör. Först i offentlighetens ljus kan konstnären se den fulla vidden av sitt arbete.
När man allvarligt försvårar för konstnärer att ställa ut på gallerier vilket redan nu är ett kostsamt äventyr stryper man också möjligheter för unga och oetablerade att visa sin konst offentligt. Små gallerier är ofta djärvare än stora institutioner. Ett vitalt flöde i det offentliga kulturlivet som inte belastar den av nedskärningar redan hotade statliga kulturbudgeten stängs av samtidigt som även äldre och mer etablerade konstnärer återförs till ett större bidragsberoende genom att det blir ännu svårare att leva på att ställa ut och sälja sin egen konst.
– Varför förvandlas det som i ateljén är ett momsbefriat konstverk till en momspliktig vara när det förs ut för att nå publiken i det offentliga rum som ett konstgalleri utgör?
– Vad vinner vi på att försvåra för konsten att ställas ut?
– Vad vinner vi på att ytterligare försvåra för aktiva konstnärer att försörja sig på sitt arbete?
Ta bort momsen på galleriprovisionen och inse att vi alla förlorar på att konstupplevelsen reduceras till en vara.
Cecilia Edefalk, Felix Gmelin, Jan Svenungsson, Martin Wickström