Jan Svenungsson

"Rulla in på torget", in: Den stora skalan, Statens Konstråd, Stockholm 2000
(ed. Catharina Gabrielsson)


I januari 1998 var jag i New York. En dag åkte jag norrut för att besöka en svensk familj i en av de rika villastäderna i Connecticut, där jag aldrig hade varit förr. När bilen körde in i Westport slog det mig att New Canaan kanske ligger i närheten. New Canaan var för mig ett namn uteslutande – men outplånligt – förknippat med fotografier av ett litet hus helt i glas, avbildat mot bakgrunden av ett paradisiskt höstlandskap. "Glass House" av Philip Johnson byggdes 1948 för att bli arkitektens bostad. Det är en av modernismens mest reproducerade och mest berömda byggnader – ritad för att bli just detta.

– New Canaan ligger ju alldeles här intill, sade mina vänner, vi ger oss ut och letar reda på ditt hus!

Vi åkte iväg på små vägar bland villor och palats och började fråga oss fram. De flesta vi talade med hade inte hört talas om vare sig Philip Johnson eller hans hus. Men vi hittade fram till slut. Jag var hänförd. Man kunde se från vägen! Så oskyddad den ligger, egendomen som förutom glaspaviljongen hyser ytterligare en serie märkliga byggnader, utförda vid olika tidpunkter i kontrasterande stilar. Endast en staplad stenmur avgränsar området och den monumentala entrégrinden var öppen. Utan att tänka travade vi prompt in genom denna, och hann en bra bit in på enskild mark innan vi insåg att detta kanske inte var så lämpligt. När vi skyndade ut igen fick jag en hastig glimt av ett synnerligen egendomligt format rött och blått hus utan fönster, som låg nära grinden. Inte en vägg var rak och konstruktionen liknade mest av allt en Fritz Lang-expressionistisk, komplext abstrakt skulptur. Detta var "Gate House", färdigställt 1995 och den åldrande (1) arkitektens stora stolthet (2). Detta är den enda byggnaden på området som inte kan ses från Glass House.

Vad jag inte visste då, 1998, var att det perverterade ursprunget (om man så kan säga) till Gate House är just den byggnad som dominerar utsikten från mitt eget fönster, där jag bor vid Checkpoint Charlie i Berlin. Det ståtligt namngivna Philip-Johnson-Haus är emellertid knappast något mästerverk... nej, sett ur mitt perspektiv som konstnär, är det anmärkningsvärt att byggnaden överhuvudtaget har blivit uppförd. Den bildkonstnär som inte själv tror på sitt arbete får svårt att övertyga andra om dess förtjänster. Är det annorlunda för en arkitekt?

För att lättare kunna bevaka den speciella gränsövergången för utlänningar, som fick namnet Checkpoint Charlie av amerikanerna och som kapade Friedrichsstrasse – Berlins gamla pulsåder – på mitten, rev östtyskarna på sextiotalet en rad byggnader och skapade en stor öppen plats på sin sida av muren. Under nittiotalet har denna tomma yta byggts igen med ett antal kontorshus som alla tycks sträva efter att så effektivt som möjligt sopa igen spåren från det kalla kriget. Mellan vårt hus och Johnsons ligger ett litet torg som innehåller ytterligare två mer eller mindre avsiktligt symboliska tillägg till denna betydelsemättade plats. En 8 m hög skulptur av Claes Oldenburg & Coosje van Bruggen som heter "Houseball" och sägs handla om flykt och exil, samt en av anonyma krafter utförd mosaik i stenläggningen, som i skala 1:1 avbildar planen till den kyrka som tidigare låg på platsen. Sett från fönstret är det något overkligt över hela scenen: både hus och skulptur ser ut som modeller, mosaiken som en målning.

När Philip Johnson 1990 fick uppdraget att rita ett hus för denna plats trodde han först att detta skulle kunna bli själva krönet på hans långa och på alla sätt växlingsrika karriär. Berlin var den stad i Europa han ständigt hade återvänt till under slutet av tjugotalet och trettiotalet; där hade han börjat formulera sig själv och sina intressen; i Berlin hade han lärt känna Mies van der Rohe – och där hade han även drabbats av mindre lämpliga politiska idéer som han senare avsvurit sig. Muren hade nyss fallit och nu skulle Johnson för första gången få bygga i Berlin. Det skulle både bli en akt av försoning och ett språng in i framtiden. Men det blev inte som han tänkt sig.

Vid Potsdamer Platz har det tillåtits några signifikativa undantag, men den allra största delen av den omfattande nybyggnationen i Berlin under de gångna tio åren har varit hårt styrd av en uppsättning regler som formulerats av stadsbyggnadsdirektören Hans Stimmann. Detta regelverks rubrik är "Kritisk Rekonstruktion" och det går ut på att förkrigstidens kvartersstruktur och gaturum skall bevaras; att husens traditionella höjd (22 m fasad mot gatan) inte skall överskridas; att alla nya byggnader skall innehålla en viss procent bostäder samt att fasaderna övervägande skall vara i sten – rena glasfasader är inte tillåtna.

Philip Johnson gav på sätt och vis upp omedelbart, i det att han när han hade fått sina första ambitiösa utkast i retur snabbt bytte position och ritade ett kontorshus som tillmötesgår alla restriktioner (3) – och är tråkigt. Det liknar mest av allt en förvuxen version av någon av de smaklösa byggnader som uppförts vid ett av de stora amerikaniserade köpcenter som vuxit upp som svampar ur jorden i utkanten av alla öst-tyska städer. Sedan slutet av åttiotalet bekänner sig Johnson till dekonstruktivismen – men denna byggnad återanvänder snarare drag från hans postmoderna åttiotal, om än på ett fullständigt lamt sätt. Huset kröns av ett slags band, liksom för att hålla ihop och hindra de antydda tornen från att falla isär av ren utmattning. Det enda arkitektoniskt kraftfulla i detta hus är lobbyn, som omedelbart leder tankarna till Anselm Kiefer's målningar av en sal i Speer's Rikskansli. Det är svårt att bestämma om detta skall ses som ett uttryck för hämnd eller kärlek?

Johnson gav upp kampen om huset, men han gav inte det mediala slaget förlorat. Marknadsföringen av Philip-Johnson-Haus har helt koncentrerats på idolporträtt i text och bild av arkitekten. Byggplatsen (huset stod färdigt hösten 97) var, som en slags garanti, försedd med ett jättestort konturutskuret fotografi av Johnson i klassiska Corbusier-brillor. (4)

Den stora offensiven kom i form av en föreläsning, hållen i Berlin – på tyska(!) – inför en prestigefull publik, som inkluderade Hans Stimmann. Under denna föreläsning – i vars förberedelser jag misstänker att Johnson hade investerat större personlig möda än i själva byggnaden – utvecklade han ett stadsbyggnadsideal som på alla punkter gick Stimmanns enhetlighetssträvande retro-ideal emot, och som strategiskt använde Schinkel som förebildligt exempel. Som höjdpunkt presenterade Johnson bilder och skisser av "Berlin Alternative" – den byggnad han skulle ha velat bygga på Checkpoint Charlie – om han bara hade fått tillåtelse. Denna utopiska konstruktion består av två komplexa former som vänder och vrider sig åt alla håll enligt ett schema som inte tar någon som helst hänsyn till omgivningen. Projektet kom till efter ett besök i Frank Stellas ateljé, och den enda arkitektoniska referenspunkt jag kan se är Frank Gehrys museum i Bilbao. Vid tidpunkten för föreläsningen var slaget om Berlin redan förlorat, och därför behövde Johnson aldrig bekymra sig om sådana trivialiteter som att utarbeta byggnadens inre struktur eller fönstersättning. Den förblir skulptural form och massmedial teater – men har fått ett kärleksbarn i den lilla paviljongen i New Canaan.

Skillnaden mellan Philip Johnson och mig är nu att medan han varje dag kan umgås med sin kompromisslösa konstruktion hemma på tomten i Connecticut, så möter min blick istället bastarden på Checkpoint Charlie. Och det är faktiskt riktigt intressant – för oss båda! Eftersom byggnader inte kan transporteras så måste den arkitekturintresserade antingen söka upp dem eller – vanligare – konsumera dem i medierad form. I den genomdesignade monografi över Johnson's 90–tals arbeten som jag har framför mig på bordet (5) bevärdigas huset i Berlin inte med en enda bild, och bara några rader text – medan Alternativet och föreläsningen får mer än tio sidor text och bild. Det lilla Gate House får tjugo, och då ingår en kommenterad bildserie som mycket noggrant redovisar hur konstruktionen av dess väggar gick till. Mediering strävar givetvis efter att styra läsarens/betraktarens uppfattning. Men för den betraktare som faktiskt bor i eller intill, alternativt arbetar i, ett byggt objekt kommer en personlig fysisk upplevelse att ta första rummet! Man har all tid i världen på sig – jämfört med när man under en resa söker upp en byggnad och under upphetsat koncentrerade former försöker uppleva den så kvalificerat som möjligt. Dessa två situationer har inte samma upplösning. Rastret ser helt olika ut.

Det arkitektoniska språket i Philip-Johnson-Haus saknar – med undantag för lobbyn – egentliga fästpunkter. Det är dåligt för att det finns så lite att bry sig om, är därför likgiltigt och är därmed inte störande vid hastigt påseende. Men vid dagligt umgänge med en byggnad kan man inte undgå att fästa sig vid något, och för min del har det kommit att bli en ren detalj (som i sin tur har influerat mitt betraktande av alla andra nya byggnader i Berlin): byggnadens Stimmann-vänliga stenfasad både är och upplevs som en kuliss. I New York, inför "AT&T Building" t ex, har jag aldrig tänkt på saken – men där har min upplevelse-upplösning av ovan nämnda skäl varit en annan. I Berlin noterar jag – och kan sedan inte släppa min iakttagelse – att fasaden på Philip-Johnson-Haus består av mycket tunna skivor granit som sitter monterade med 7-8 mm spalt på en inre konstruktion som ger ett synligt tomrum bakom plattorna. En hård stöt och plattan spricker – vilket också har skett på ett par ställen (6).

Den traditionella skulpturen på en offentlig plats står på något slags podium eller fundament och dess modernistiska släkting gör sig stor möda med att befinna sig på exakt rätt plats, där den spatiala spänningen maximeras. Houseball däremot, verkar helt enkelt ha rullat in på torget och sen blivit liggande (7). Den ser tillfällig ut, och denna känsla förstärks när jag också här tittar alltför nära på materialet: bollen är utförd i glasfiberarmerad plast! Denna upplevelse av tillfällighet är spännande när man vet att verket är permanent. Men smuts samlas på ett fult sätt i plastens veck – repor uppstår lätt – och associationerna går också till Disneylands färgglada konstruktioner: kan detta vara en poäng i längden? Jag lämnar frågan obesvarad tills vidare, konst har råd att vara flexibel. En målning kan utnyttja ett slarvigt utförande för att föra fram sitt innehåll – om attityden är medveten. Ingen bor i en målning.

Men byggnaden förlorar ytterligare auktoritet. Den upplevs inte som riktigt verklig, utan framstår som en CAD-ritning utskriven på en stenplatte-och-glas-skrivare. Berlin är fullt av gamla hus som överlevt kriget, med stenfasader märkta av kulhål. Ofta är hålen lagade, med noggrannt utskurna bitar av sten i sten. Det ger en egendomlig historisk närvarokänsla att gå runt och följa dessa spår av slutstridernas skottlossning, och konstatera i vilka fönster fienden varit synlig. Philip Johnsons byggnad i Berlin kommer aldrig att kunna bära sådana spår in i framtiden – dess fasadplattor kommer att splittras i tusen bitar vid beskjutning. Huset förlorar verklighetskontakt, det är nu vare sig trovärdigt som konstruktion eller arkitektonisk vision.

Houseball, å sin sida, är i själva verket en digital uppförstoring (8) av en 35 cm stor maquette, som i sin tur går tillbaka på en konstruktion utförd som rekvisita till en teaterföreställning i Venedig 1985. På det sättet passar de bra ihop, byggnad och skulptur – båda hänvisar till ett spel. Från mitt fönster framstår faktiskt kyrkan som minst illusorisk. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka detta.

Jan Svenungsson