Jan Svenungsson

"Cindy Sherman – gåtfullt gripande", in: Aftonbladet, 30.12.1987



Trånga shorts. Skjortan stramar över magen. Armarna tätt tryckta intill kroppen. Håret flottigt, pannan fuktig av svett. Anletsdragen spända. Lätt blek om nosen. Men han ler! Ett leende förlänger livet som bekant. Se alltid glad ut när du blir fotograferad!

Sen kommer fotot upp på en vägg, jättelikt nära två meter högt och sprider trots intensiva pastellfärger en tryckande stämning av hämningar och påtvingad förställning omkring sig. Den amerikanska konstnären Cindy Sherman har fotograferat sig själv, utklädd till en man som satt på sig en billig mask i form av en musnos och målat läpparna alltför röda.

I drygt tio år har Cindy Sherman gjort fotografiska bilder av sig själv, uppträdande i olika roller och situationer. Hennes första arbeten är en serie små svartvita fotografier tillkomna under åren 19771980, där huvudpersonen är en kvinna som ofta tycks hämtad ur någon klichéfylld film från femtiotalet.

Bilderna är tagna i olika verkliga miljöer, ofta utomhus, och Sherman utnyttjar peruker och smink för att till synes bekymmerslöst glida i och ur olika identiteter och stämningslägen. Hennes blick möter aldrig kameran, kvinnan i bilderna tycks inte vara medveten om att hon blir betraktad, samtidigt som slarvigt genomförda detaljer (t ex en slutarsladd som inte är helt dold), och det faktum att man efterhand är tvungen att inse att det hela tiden är en och samma kvinna man ser, avslöjar att det är fråga om arrangerade bilder. Voyeuren finner att han blir utsatt för falskt spel och situationen kompliceras.

Dessa fotografier tycks vara fragment ur större sammanhang, stillbilder tagna på måfå ur olika filmer, men vart fragment står alltid ensamt och förklaringar saknas. Betraktaren utsätts för en exakt och tydligt utförd otydlighet. Spelet fortsätter i hans eller hennes egen föreställningsvärld, när halvt bortglömda minnen (minnen av verkliga händelser eller minnen av bilder?) väcks till liv och sätter fantasin i rörelse.

Cindy Sherman är född 1954. Uppväxt i en förort utanför New York. Medelklassfamilj. TV:n alltid på. Barnet sitter framför rutan och ser hur livet ser ut... Senare gör barnet bilder som imiterar de bilder som en gång uppfattades som bilder av verkligheten. Nu finns en sanning i de bilder som är avsiktligt falska.

1980 övergår Sherman till att fotografera i färg, och börjar samtidigt arbeta ensam i egen studio där hon själv uppfyller alla rollerna som modell, sminkös, ljussättare och fotograf. I de tidiga fotografierna var det ofta någon medhjälpare som blev ombedd att hålla i kameran.

Hennes bilder utvecklas nu först mot en allt större enkelhet. Verklig psykologisk förtätning blir möjlig, utan att för den skull bildens i grunden ambivalenta karaktär överges. Hon får se sin verksamhet mycket uppmärksammad och utsatt för diametralt motsatta tolkningar. Där en ser ironi ser den andra djupt allvar. Facit existerar inte, istället blir betraktaren tvungen att utifrån sin egen erfarenhet bestämma normen.

I mitten av åttiotalet ökar iscensättningarnas komplikationsgrad på nytt. Personens könstillhörighet blir vag. Det tycks som om Sherman tvingas ut på allt riskablare marker för att finna materialet till sitt arbete. En konstnär vars koncept är så snävt tilltaget som att alltid, alltid fotografera sig själv måste förr eller senare ledas in i en kris, och i Shermans senaste bilder råder en mardrömsliknande stämning där huvudpersonen tycks utsatt ömsom för sagans förvandlingar, ömsom för ett framtidsscenarios mutationer.

Men den ångestladdade stämningen balanseras av scenernas konstgjorda karaktär. När spyorna väller fram i en av årets bilder står det klart endast att ljuset som faller över dem är artificiellt.

I Cindy Shermans bilder möts ocb bryts många av dagens konstdebatts ämnen. Hennes verk kan ses som en hybrid mellan konceptkonst, performance och fotografi. Man kan utifrån det diskutera den moderna människans identitetslöshet i all oändlighet, osv. Men vad som också finns där, samtidigt med all möjlig teoretisk komplikation, är en patetisk känslosamhet och mänsklig närvaro (distanserad, kanske ironisk, men uppenbar) som gör hennes bilder gåtfullt gripande och egendomligt minnesvärda.

I minnet har Cindy Shermans "falska" bilder en säregen förmåga att lägga sig tätt intill sina "äkta" kolleger, för att så plötsligt en dag byta plats med dem...

Jan Svenungsson