"Souvenirs!"
Ett ansikte, två, tre. I minnet glider bilderna samman och blir till nya bilder.
Jag försöker erinra mig en betydelsefull person och kommer ihåg omständigheterna kring det sista mötet, höstens löv på marken och ljuset som tycktes lysa upp ansiktet inifrån. Detta ansikte... plötsligt står det klart för mig att jag aldrig säkert skulle kunna teckna dess drag, för... dimman... jag minns inte...
Jag lyckas inte påminna mig hans/hennes anletsdrag.
Ett ögonblicks upplevelse av förlust, sedan – lugnare – ser jag bilden som ändå finns där, ser hur den är uttrycksfull utan att vara tydlig, eller tydlig utan att vara skarp, och jag inser att just denna bild är jag nu hänvisad till att ge ett innehåll. I den får jag projiceraa min längtan, den får jag fylla med förhoppningar och upplevelser; i minnets bild kan jag själv reglera ljuset.
Ur minnets bild föds en helt ny berättelse.
Jan Svenungsson