"Historien om ett konstverk: KOD 352",
second part of text, with illustrations placed according to original layout
dialog
Den här bokens egentliga syfte är dialog. Den vill stimulera till ett utbyte inför – och med – konstverket genom att erbjuda olika uppslag, ledtrådar och associationer.
När jag tänkte på vad som skulle ingå i boken fick jag idén att söka upp några olika personer och spela in samtal med dem, med anledning av min skulptur. Jag ville pröva några av mina föreställningar – om konst och forskning och meningen med det hela... – och se vad som skulle komma upp. Den text som följer är min medvetet fragmentariska sammansmältning av tre separata samtal.
De medverkande är: Karl Axel Pehrson, en av Sveriges främsta konstnärer sedan debuten 1947 och den som målade »Tempererad stigning« i huset intill min skulptur redan 1954; Maria Anvret, professor i neurogenetik på Karolinska Institutet och chef på AstraZeneca för en grupp som skall utveckla nya idéer för läkemedel; samt Alexander Bard som är musikskapare och filosof och vars senaste bok heter » Det globala imperiet(1)«.
Jag träffade Karl Axel och Maria i augusti 2003, då min skulptur ännu inte var färdig. Samtalet med Alexander ägde rum i oktober, en månad efter invigningen. Alexander träffade jag hemma hos mig i Berlin, Maria på hennes kontor på Novum vid Huddinge sjukhus och Karl Axel i hans ateljé i Enebyberg. Maria och Karl Axel hade jag inte träffat förut.
En utgångspunkt för konstverket är mitt intresse för att diskutera olika sorters kreativitet. Jag ställde följande fråga till Karl Axel Pehrson:
– Som konstnär frågar man sig ofta och måste offentligt förklara: vad är värdet på det jag gör? Vad är värdet på ett lyckat offentligt konstverk? Är det att man skapar ett slags magi åt platsen, eller är det att man skapar ett verktyg för folks funderingar, idéer... kan ett konstverk påverka – eller kan det egentligen inte det?
– Jag jämför egentligen alltid med musik. Man hör ett musikstycke, till exempel Brahms: da-da-da, fjärde symfonin – och man tycker om det, de där tongångarna. Melodier, de påverkar människorna och man kan hoppas att det man gör har samma effekt, att man känner ett slags inre njutning.
– Som ständigt kan upprepas, precis som de bästa musikstyckena: man kan aldrig höra dem för många gånger?
– Precis. Där har du likheten.
När hus 401 byggdes fick Karl Axel av arkitekten Archibald Frid det dubbla uppdraget att göra en målning vid trappan och att färgsätta de tre våningarna, vilket han gjorde i samklang med kompositionen i målningen:
– Att du valde att börja med blått underst, sedan grönt, sedan rött överst: hade det något slags innebörd för dig som att blått associerar till vatten – exempelvis?
– Nej, det är variationer i sig själva.
– Rent abstrakta, alltså?
– Det är som när man spelar en melodi... ibland spelar man a-dur men vet inte varför, sen spelar man i c-dur, i ciss kanske man varierar... det kanske passade väldigt bra med a-dur där... sen ess-moll däruppe, sen lägger du g7-an allra längst upp... så fick man variation.
Varje gång jag ställde frågor på temat »mening« så svarade Karl Axel med analogier till musik. När jag senare talade med Maria Anvret så försökte jag utröna vilken påverkan konst kunde ha på hennes arbete:
– Har du någon gång fått hjälp på vägen av en konstnär, i något samarbete, eller av ett konstverk som inspiration?
– Jag tror jag kan svar nej på den frågan. Men däremot det omvända, att man vill använda konstverk för att visa vad man gör.
– Men då är konstverket en form av illustration.
– Ja, ta Rett syndrom, till exempel, där finns det ett speciellt mönster hos patienter som sitter och vänder sina händer väldigt mycket. Jag minns hur en konstnär anlitades för att göra ett konstverk runt det här med händerna. Vid andra sjukdomar har man utnyttjat nånting i sjukdomen som sen blir en logotyp.
– Det du talar om är en tjänande funktion, en illustrerande.
– Ja, och jag tror ibland att det hjälper, och på en del vetenskapliga möten jag varit på så har man använt konstnärer till programmets försättsblad, för att så att säga illustrera mötet.
– Eller på menyerna som du talade om tidigare.
– Ja, via konstverket kan man ibland med en bild få en känsla av »vad det handlar om«, sen behöver man inte veta alla detaljer.
Jag frågade Alexander Bard vad han kan se för skäl till att AstraZeneca samlar på konst:
– Det beror antingen på att andra företag också gör det – och då följer man ett gruppbeteende – eller också beror det på att det inom AstraZeneca finns en medveten övertygelse om att konst stimulerar kreativitet och skapar en positiv arbetsmiljö, som i sin tur kan locka till sig kreativ arbetskraft. Men den enskilda personen behöver inte vara medveten om detta när hon går in genom dörren och det är ett faktum att konsten är effektivast när den är undermedveten: om den här personen som går in genom dörren inte är medveten om att det är ett konstverk där eller framförallt inte förstår att konsten påverkar henne, så är det bra.
Denna idé var Maria också inne på:
– Jag tror konst kan ge inspiration på så sätt att du ser någonting som du tycker om och så kanske du mår lite bättre – och så blir du inspirerad! För några år sedan var jag på ett franskt företag som vi skulle prata med och det var så stilrent allting – det var vitt och så var det en väldigt speciell blå färg, hela tiden fanns det här vita och det blå, det var enkelt men stilfullt, inga krusiduller någonstans och det gjorde att det var väldigt trevligt att sitta där och prata.
– Du uppfattade en genomgående tanke i den här miljön och den tanken var just inte mer än vitt och blått konsekvent, den bar inte på mer än sin egen konsekvens...?
– Ja, till och med när vi åt lunch var det vita och blå bestick. Sånt där blir jag attraherad av för då finns det en tanke bakom – det finns något annat där.
– Ett slags förtätning kanske?
– Där tror jag det konstnärliga kommer in, liksom hur man har byggt hus, även den grova designen – såna här saker får man inspiration ifrån, det är kul, man kanske stannar upp: ”Vad är det där för någonting?” Man är nyfiken. Sen kanske man har svårt att tolka saker. Ditt verk kommer att ha en skylt, eller?
Jo, mitt verk kommer att ha en skylt, med titel, år och mitt namn. Men inte för mycket information. Balansen mellan konstverk och verbal utsaga är en problematik jag ständigt arbetar med (till exempel i form av den här boken!). Karl Axel Pehrson:
– Skulle du säga att bildspråket, det språk som äger rum i bilden, är något helt annat än det språk vi använder när vi pratar med varandra?
– Det var en svår fråga... när vi pratar, så är det formuleringar man använder för att vara tydlig, för att den andre skall förstå vad man vill säga. När man målar är det oftast att man vill göra något som för en själv är överraskande. Det är som att jag skulle sitta här och säga: titta på den där hästen som står därborta, den är blåare än åsnan som står där, fast lite gulare i svansen. Då är det något helt annat, då är det ingen mening i det, då är det bara orden som ramlar ur mig. Men när man pratar så här då vill man ju att du skall förstå vad det är jag säger!
– Det man gör när man målar en bild är annorlunda?
– Jaaa, man vill ju se, du har staffliet där, skall jag börja idag, skall jag göra den linjen där, så flyttar jag den... man sitter ju liksom och bygger upp hela tiden, man tänker inte så mycket på att det skall vara någonting, det är mera en sorts lusthistoria, man gör grejer som man vill titta på helt enkelt.
I inledningen till samtalet med Alexander tog vi upp frågan om hur konstvärlden idag söker nya vägar att bevisa sitt arbetes nytta, till exempel genom samarbetsprojekt med andra discipliners forskare:
– Det är väl en allmän utilitaristisk idé som har drabbat konstvärlden. Att man bara får existera om man kan visa sin nyttofunktion. Om man inte kan uppvisa ett nyttovärde skall man räknas bort. Revisors-tänkandet har blivit universellt och har drabbat konsten, vilket blir absurt av två skäl: för det första är utilitarismen i sig helt ohållbar, den blir orimlig av den enkla anledningen att då borde vi alla ligga i var sitt morfintält under resten av livet – då skulle vi alla nå maximal njutning. Sen räknar inte utilitarismen med det faktumet att mernjutningen är den större njutningen: att få någon annan att njuta är en större njutning i sig än att njuta själv. Människan som varelse bygger på den funktionen, den finns inbyggd i allting, psykoanalysen bygger på den...
Och han fortsatte, lite senare:
– Människans liv består av överlevnad och lek och den klassiska estetiken... det som man ser som det klassiskt vackra, modersansiktet eller närhet och symbios och sådana saker, den impulsen finns ju där, den är undermedveten, den kommer direkt – den är överlevnad. Men sen är ju människan mer än överlevnad, hon är även produktion och lek, det vill säga det vi får tid att göra när vi klarat av vår överlevnad, till exempel tänka, prata, ha dialog, bli medvetandegjorda om saker.
Då kan vi börja laborera med det här och vår fascination över tillvaron är lika mycket en fascination över vad vi själva åstadkommer. Konstens roll är en del av det senare, den är en del av leken, den är en fascination över det vi gör när överlevnaden är avklarad. Konsten är egentligen den renaste formen av lek, det är lek för ingen annans skull än leken själv.
– Den är både lek och en högre form av lek?
– Konsten är den första leken – och den sista leken! Däremellan kan det vara andra lekar, men den konstnärliga impulsen är den första impulsen där leken sätter igång.
– Och den kreativa konstnärliga impulsen som föds i leken, är den på något sätt särskiljbar från den kreativitet som gör att jag kommer hem med mer mat än min granne?
– Forskningen kastar leken tillbaka i överlevnadsfunktionen direkt, där skiljer sig forskningen och konsten åt...
– Vad menar du?
– Forskning bygger på empiri och så fort det finns empiri med i bilden kan du räkna med att det i förlängningen handlar om överlevnad. Jag går inte som forskare till laboratoriet om jag inte ytterst sett ser ett syfte i det jag håller på med som skall gynna mänsklighetens bästa på ett eller annat sätt. Visst finns det lekelement – det är en blandning – lekelement är en fascination över tillvaron, en vilja att ta reda på mer om hur tillvaron fungerar – där verkar det vara helt ändlöst, med hur många komponenter som helst och det är roligt att ta reda på hur dessa komponenter fungerar – det finns en lek i det, det är kul att titta med ett teleskop ut i universum för att se vad som finns där. Det kan jag inte se en direkt nyttofunktion i att göra och det är inte därför jag lyfter teleskopet, det gör jag för att jag leker. Det är samma impuls som hos konsten. Men forskningen och vetenskapen stannar inte där, den låter inte leken vara i fred...
– Leken instrumentaliseras?
– Just det, den lägger nyttofunktioner på leken och säger vad kan vi använda den till.
Detta resonemang är väldigt renodlat, men mina samtal var även mer praktiskt orienterade. Jag frågade Maria vad hon tyckte om mitt val av ord:
– INSPIRATION är jätteviktigt. Inspiration och TUR, det är jag med på – i forskning är inte kunskap allt: du måste ha tur, de orden har jag inga problem med, jag har inga problem med något av dem egentligen. VILJA är ju det att du måste vilja åstadkomma något, men en sak som jag alltid säger det är att vi är nyfikna!
– Det är väl ett uttryck för vilja?
– Vilja och inspiration och LUST – det är nyfikenhet. Har du ingen lust så kan du inte vara nyfiken: nyfikenheten ligger i lusten att förverkliga någonting. SYSTEM däremot, jag förstår din tanke, men... – vi har ju också ett regelsystem, vi får ju inte göra riktigt vad vi vill för det finns ju något som säger att vi skall ta fram läkemedel och det är ju det som skiljer oss från den fria akademiska forskningen – det är väl det ord som egentligen låter mest byråkratiskt.
– Är det möjligt att tänka sig en romantisk forskare som klarar sig utan system?
– Nej, en sådan person måste ha system, annars blir det ingenting.
– Är inte system ytterst väsentligt?
– Jo, man vet att det måste vara ett system som kanske hjälper till att guida. Inom den fria forskningen har du också system, men där sätter du upp systemet själv – fast sen blir du ändå styrd, för du får inte forskningsmedel om du inte jobbar på det och det, så det finns alltid ett system som styr dig på något sätt.
Här gled samtalet över på något annat och jag missade att säga att mitt val av ordet system är lika mycket betingat av en önskan att ha något att förr eller senare bryta emot, som behovet av en struktur att följa. Utan regler ingen upplevelse av frihet. Sedan återkom Maria:
– Vi måste bli smartare och snabbt kunna säga att det här, det här skall vi föra vidare – det här är fyndet vi tror på, medan det här tror vi inte på. Med all information som finns ute idag om våra gener och olika sjukdomar, men också om alla proteiner, så skall vi snabbt kunna ta till oss informationen och agera. Ju snabbare vi kan göra det, desto fortare kan vi få resultat och förhoppningsvis kunna korta tiden från idé till marknad.
– Det här påminner mig om en dansk författare som heter Tor Nørretranders, han skrev en ganska sjövild bok(2) kring 1990 och huvudtesen var nånting i stil med att det som kostar mest är inte att inhämta information utan att göra sig av med den och att det är där som den verkliga utmaningen ligger.
– Ja, det är lite det jag är ute efter. Men samtidigt måste man kunna ta risker. Ibland kan det ju vara data som inte riktigt styrker hypotesen: att man kanske då ändå tillåter sig att göra nästa försök. Att man inte stänger ner för snabbt.
– Bryter mot systemet alltså!
– Ja, om man verkligen tror på någonting. Har man bra forskare måste man kunna tillåta sig lite fri forskning inom de områden man jobbar med. Du måste kunna få bli inspirerad av att jobba, du har ett system, men inom systemets ramar måste du kunna våga vara lite fritänkare – och så är det ju idag inom läkemedelsbranschen.
Den stora skillnaden gentemot en konstnär är att han eller hon är ensam med sitt system. Karl Axel Pehrson:
– Hur gick du till väga när du fick ett nytt uppdrag? För att kläcka en idé eller komma igång med en grej?
– Man tänker på hur man skall göra... hur skall jag få ut nåt av det där... hur skall jag kunna hitta på ett system så där, som kan vara bra att använda.
– Utan system kommer man ingen vart!
– Nej, det gör man inte – systembolaget! (skratt)
Men också inom stora system är individens drivkrafter avgörande. Maria Anvret:
– Det är nyfikenheten som styr, för utan den blir det oftast inget – den är drivkraften. Som forskare är du nyfiken och individualist.
– Det är intressant! Vad är en forskares drivkraft? Pengar, ära, makt?
– Nej. När du börjar som forskare en gång då är du nyfiken: du har en fråga du vill ha svar på och du försöker finna det. Om det sen går bra, om man har framgång och får sina alster publicerade i bra tidskrifter, blir inbjuden till internationella vetenskapliga möten – då kan tyvärr de här andra tankarna komma in i bilden, för då är det kul att synas. Det är här någonstans som det sker en gallring, för de här personerna som bara tycker det är kul att få ära och makt, de kanske kan hålla på ett par år, men sen faller de, för du måste hela tiden generera nya resultat.
– Du tappar kvalitet i arbetet som ledde dig fram till den här exponeringen till att börja med...
– Och det ser man ibland på en del kolleger. Antingen har de lagt av tidigt då de aldrig nått de där resultaten eller så fortsätter man och får uppmärksamhet ett tag, men sen var det liksom inget mer. Sen är det några som kämpar vidare tills något annat kul kommer upp och blir kvar i leken. Så det finns olika nivåer. Men jag har svårt att tro att någon börjar forska för pengarna – utan det är nyfikenheten.
Nyfikenhet kunde ha varit ett av skulpturens ord. Men det försvann i min reduktiva process. Denna process var i mitt fall rent mental, men när jag jobbar föreställer jag mig ofta att det pågår en diskussion mellan olika företrädare för mig – och när det verkligen gäller är det viktigt att ha utomstående att kunna fråga till råds. Alexander Bard:
– Men vad är då den mentala drivkraften för människans kreativitet?
– Den finns i den kommunikativa processen... – jag går alltid tillbaka till att alla värden och värderingar... de ligger inbakade i den kommunikativa processen... njutning, mernjutning mellan människorna, skapar... i de relationerna finns etiken inne i...
– Etiken?
– Etiken, ja – värden och värderingar ligger inne i den kommunikativa processen.
Alexander återigen:
– Företaget som är en juridisk person måste redovisa att det ytterst sett är vinstdrivande. Sen kan det ha andra syften inbakade – men de måste vara underordnade det övergripande ansvaret. Ta som exempel ett styrelsemöte där frågan kommer upp om man skall betala ett dyrt konstverk i entrén, så är i det moderna företaget det korrekta svaret på den frågan: »vi vet inte varför vi skall ha konsten i entrén«. »Vi kan inte tala om varför vi skall ha den, vi kan inte rita upp en nyttofunktion och kalkylera hur stor vinst det skall ge, på samma sätt som vi kan kalkylera en vinst när vi tar ett beslut om att sälja ett visst läkemedel. Vad vi vet är att en miljö som är helt sluten, där allt är logiskt koherent, blir en outhärdlig miljö för människor att jobba i – och det är människor som jobbar på det här företaget.
Alltså måste vi skapa en miljö där det finns små sprickor, små obegripligheter, små områden av charm till exempel eller av obegripligt mänsklig lekfullhet, för det skapar en miljö där människor vill vara – och skulle vi ha en miljö där ingen vill vara så kommer ingen att vilja jobba för oss, då kommer vi inte att få de bästa forskarna. Det vi gör som vinstdrivande företag i läkemedelsbranschen är att vi bygger upp en egen forskning för att äga egna patent och för att kunna göra det måste vi ha en hög kompetens på vår forskarpersonal och för att vi skall få de bästa forskarna i världen att vilja flytta till Södertälje och jobba i den här anläggningen så måste det vara en attraktiv miljö. Alltså gör vi saker som gör att vi själva trivs och förhoppningsvis kommer också andra människor att trivas med miljön.«
Till sist – Karl Axel Pehrson:
– Tidigare, när du var mer rörlig och skulle ställa ut, tog du då och organiserade uställningen systematiskt, på samma sätt som målningarna?
– Nej, jag överlät det nog till dem som hade galleriet, det var ofta förståndiga människor som visste vad de skulle göra, jag tror inte jag behövde delta i det så mycket. Jag hade inte så stor lust heller...
– Så din verksamhet har varit mycket mer fixerad på den enskilda bilden?
– Just det, på själva skapandet.
– Utställningen är mer en sekundär händelse?
– Ja, det kan man säga. Det är själva skapelseprocessen som har roat mig. Jag har fått måla som jag velat, jag har fått spela som jag velat – det har varit en jädra fördel.
Stort tack till Rigmor Persson och Björn Springfeldt utan vars initiativ »Kod 352« inte hade kommit till.
Tack också till Staffan Ternby, Ingalill Nyqvist, Mats Bergquist, Torbjörn Delving, m fl inom AstraZeneca, som gjorde att allt arbete flöt utan hinder.
Ett särskilt tack till Maria Anvret, Karl Axel Pehrson och Alexander Bard för våra samtal.
Jan Svenungsson är född 1961 i Lund och bor sedan 1997 i Berlin.
Utbildning: Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1984-89, samt Institut des Hautes Etudes en Arts Plastiques, Paris, 1988-89.
Sedan 1988 ett stort antal utställningar i Sverige och internationellt.
1996-2000 adjungerad professor vid Högskolan för Fotografi och Film, Göteborgs Universitet.
För vidare information se: www.jansvenungsson.com
Text och formgivning: JS
Samtliga foton av JS utom Pelle Stackmans foto av »Tempererad stigning« på sida 17.
Tryck: Trosa Tryckeri
© Jan Svenungsson och AstraZeneca 2004
ISBN:91-89326-11-3
(first part of text)