Jan Svenungsson

Beck, Ingamaj. "Här ligger en industri begravd",

in: Aftonbladet, 5.9.1999


Det finns till synes ingen punkt, inget slut, på de skorstenar som varit en röd tråd genom Jan Svenungssons arbeten under mer än ett decennium.

Nu står början till den femte skorstenen i Motala ström, strax utanför Arbetets museum vid den gamla textilfabriken. Den växer stadigt och kommer att bli femton meter hög (sic!) - en dvärg i förhållande till de skorstenar som en gång signalerade industrialismens triumf.

Nästan 300 bildkonstnärer deltog i en öppen tävling om utsmyckningen av området runt Motala ström och många intressanta projekt inkom, men endast Jan Svenungssons förslag har hittills kunnat realiseras, men om pengar kommer in finns hopp om flera delar av området, som i dag hyser såväl muséer som ett campus för Linköpings universitet, blir ett vackert centrum fyllt av oväntade konstnärliga rumsgestaltningar.

Skorstensarbetena som redovisas på Norrköpings Konstmuseum visar hur Jan Svenungsson utgått från fotografiska monumentalbilder av skorstenar i sarkofagliknande inramningar och därifrån till reella eller virtuella skorstenar i skulptural form.

Skorstenarna är ett slags sorgearbeten över en svunnen tid, över industrialismen som med rök och sot stod för tillväxt och rikedom. Nu står skorstenarna döda, malplacerade och utan den direkta kontakten med fabriksbyggnaderna under.

I Motala ström står den relativt lilla skorstenen - femton meter hög (sic!) när den är klar - som vore den toppen av en sjunken fabrikskatedral. I denna miljö passar naturligtvis Jan Svenungssons skorsten mycket bra - hela Strömmen omger ett tidigare centrum för traktens industri - den blir ett slags memento mori, något som Svenungssons tidigare skorstensarbeten tonat ner.

Skorstenen är ett tomt, eller nästan tömt, tecken som vore meningslöst om inte just tecknet ger så stark innebörd åt den plats skorstenen är placerad inom. Varje byggnad, varje föremål runt detta "utropstecken" kräver av betraktaren att få en innebörd, ungefär som om det "uttryckslösa" i Jan Svenungssons skorsten provocerar fram vår tolkningsaktivitet. Man ser liksom för första gången var man befinner sig och vad miljön, med byggnader och forsande vatten, har att berätta.

Vad som kan te sig opersonligt blir en generös handling gentemot betraktaren.

Personligen njuter jag ett ögonblick av att se denna skorsten som en omvänd brunn, en kikare för en jättes öga, riktad, inte mot jordens inre, utan mot himlens oändliga mysterier

Ingamaj Beck