Ekdal, Niklas. "Den svarta veckan i Mittens rike",
in: Dagens Nyheter, 11.2.2003
Det är den svarta veckan före kriget, och i Stockholm råder samma febrila aktivitet som i andra huvudstäder. Alla pratar, alla gissar, ingen vet. Varje debattpanel jagar någon som är "för krig" att bussa på någon som är "mot krig". Den komplicerade verkligheten måste till varje pris pressas in i ett begripligt format.
En som kan kosta på sig att strunta i formatet är Carl Bildt, när han på tisdagen håller ett långt anförande på Utrikespolitiska institutet. Har Europa någon framtid? Njae, svarar herr B själv. EU halkar efter USA på alla plan, och istället för att ta itu med våra problem ropar vi antiamerikanska slagord.
Om Europa mot förmodan skulle leva upp till Lissabondeklarationen och åstadkomma en halv procents högre tillväxt än USA om året, då skulle det ta 28 år innan vi var tillbaka vid samma välståndsskillnad som 1990. För 30 år sedan svarade Europa för 25 procent av världsekonomin och USA för 23, idag är EU-siffran 18 medan USA ligger kvar på 23 procent, av en världsekonomi som vuxit enormt.
Det går att resa många invändningar mot Carl Bildts statistik, men detta är likväl en nödvändig pusselbit om man vill förstå det som nu sker i världen. Europa har ett tillväxtproblem, ett demografiskt problem och ett problem med en splittrad säkerhetspolitik som USA saknar. Den otåliga aktivismen från amerikansk sida har sin omvända spegelbild i en smygande impotens på europeisk sida.
USA går diplomatisk bärsärkagång i kraft av sin styrka. Europa gör en dygd av sin svaghet. Att USA under George W Bush inte längre tycker sig ha något att lära av sina gamla vänner på andra sidan Atlanten beror inte enbart på Bush, utan också på de gamla vännerna.
Man kan ana vartåt detta barkar. Ju större välståndsklyfta mellan USA och EU, desto mer antiamerikansk retorik i Europa, och mindre benägenhet från amerikansk sida att arbeta multilateralt. I grunden är det inte en fråga om militärutgifter eller imperiepolitik, utan om inre ekonomisk dynamik.
På onsdagen står Anna Lindh i riksdagen och säger saker som en socialdemokratisk utrikesminister aldrig hade sagt för några år sedan. "Det är en skam att vår civilisations vagga behärskas av Saddam Hussein." När Ingvar Carlsson skrev sitt neutralitetsbrev till samme herre 1990 var tonen betydligt hjärtligare.
"Saddam Hussein kommer aldrig att nedrusta med mindre än att han utsätts för maximal press", säger Anna Lindh, som inte utesluter att militära medel ingår i den pressen. I valet mellan aktivism, opportunism och pacifism representerade av USA, Frankrike respektive Tyskland lägger sig Sverige mellan aktivismen och opportunismen, stadigt förankrat i folkrätten. Det är inte särskilt självständigt men ändå ett tydligt farväl till den tredje ståndpunktens svenska säkerhetspolitik.
På torsdagen ser jag Jan Svenungssons kommentar till världsläget på Moderna museet c/o Klarabergsviadukten; Psycho-Mapping the Current Crisis. Konstnären fångar något som politiker och journalister aldrig kan fånga, med en lång serie Mellanösternkartor där gränserna rör sig slumpvis och skarpa färger flyttar från stat till stat, mot en fond av ledarartiklar ur New York Times.
Gränserna är artificiella från första början, dragna med linjal av imperiebyggare i Istanbul, London och Paris. När vi som västerlänningar betraktar problemen i regionen gör vi det med kolonialistens, kartografens blick. Krisfokus rör sig oavbrutet. Modern medielogik appliceras på en arkeologisk utgrävning med lager på lager av urgamla konflikter och politiska felslut.
Lördagens fredsdemonstrationer är desto mer entydiga. Ja till fred, nej till krig. Men hur hanterar man som antiamerikan insikten om att 14 av de 31 firmor som försåg irakierna med giftgas att kväva kurder och iranier med var tyska? Vilket är pacifistens budskap till alla dem som ropar på gud och mamma i Saddam Husseins tortyrkammare?
Även om kriget inte skulle vara omedelbart förestående liknar det 1914, på så sätt att ett förutsägbart internationellt system faller samman inför våra ögon. Under den svarta veckan som banade väg för första världskriget öppnades den ena dammluckan efter den andra. Fem jämbördiga stormakter med imperialistiska ambitioner och en övertro på kriget släppte hämningarna samtidigt.
Den gången var det USA som isolerade sig och hoppades på fred. Nu är rollerna ombytta, Tyskland pacifistiskt och USA otåligt medan Frankrike, Storbritannien och Ryssland positionerar sig och nervöst bevakar sina intressen.
Stormaktsspelet är fortfarande koncentrerat på Europa, men mest på grund av institutionell eftersläpning. FN och Nato är 1900-tals konstruktioner, föga relevanta i Bushadministrationens ögon. Vi tror oss leva i centrum men glider mot periferin.
I Jan Svenungssons installation finns inget annat än New York Times och signalfärgerna på Mellanösternkartan. Mittens rike - Europa - är på sin höjd en flygbas där man mellanlandar.
Niklas Ekdal