Jan Svenungsson

"På stadiga ben i 80–talets kvicksand" (review of Torsten Ekbom's translation of Hebdomeros by Giorgio de Chirico) Aftonbladet, 4.8.1987


För min del började det på bokhandeln Minotaure i Paris. Jag stod och tittade lite förstrött i hyllorna när jag stötte på romanen "Hebdomeros" av Giorgio de Chirico.

Jag kände visserligen till den, visste att den var målaren de Chiricos enda roman och att den i vissa kretsar var ganska omtalad, men jag hade aldrig hållit den i min hand förut. Nyfiket läste jag de första raderna:

"...Och sedan började besöket i den egendomliga byggnaden som låg på en förnämt ogästvänlig men ändå inte dyster gata. Sedd från gatan påminde byggnaden om ett tyskt konsulat i Melbourne. Hela bottenvåningen upptogs av stora butiker. Fastän det varken var söndag eller helgdag var affärerna stängda..."

Fascinerad, men ändå med ett visst motstånd den franska texten var krävande, dessutom gjorde sidorna ett så kompakt intryck ställde jag tillbaks boken i hyllan efter en stund. Gick ut på Rue des Beaux-Arts och tänkte inte mer på saken.

Men kanske var det boken som tänkte på mig. Hur som helst steg jag ett år senare på nytt in i samma bokhandel och köpte utan omsvep "Hebdomeros". Åkte hem till Sverige och satte mig att läsa. Nog gick det långsamt alltid. Jag möttes av en text som var så komprimerat innehållsrik att varje sida tycktes rymma mer än en ordinär novell.

Allting kretsar kring huvudpersonen Hebdomeros som färdas genom ett ständigt växlande äventyr, där han ena stunden kanske återfinns som ett slags profet, omgiven av lärjungar och ädla krigare i ett arkaiskt landskaps tempelruiner, för att på nästa sida diskutera notan med en girig hotellägare i en regnig trakt där stora fabriker bolmar svart rök i fonden. Ena stunden är skildringen strålande högstämd, i nästa tumlar den runt i burlesk komedi. Inbilska intellektuella på ett parisiskt kafe får en omgång, bitande av ironi, alltmedan skuggorna blir längre en hösteftermiddag i en liten tidlös stad där skäggiga ingenjörer bygger en järnväg. På en bjudning försöker Hebdomeros förgäves imponera på en dam med kraftiga ben och kattlika ögon, samtidigt siktas de första piratskeppen vid horisonten ...

Hebdomeros, som är en melankolisk natur, försjunker ofta i grubbleri inför tillvarons gåtor, och kan plötsligt brista ut i en "metafysisk" betraktelse. Då samlas hans följe för att lyssna, stämningen förtätas, och i sin monolog avlockar Hebdomeros de mest oväntade företeelser oanade betydelsedjup. Dessa utläggningar, liksom texten i dess helhet, saknar vanlig rationell struktur. Istället har de en konsekvent genomförd logik av det slag ens egna tankar har när man låter dem planlöst få vandra från ämne till ämne. Varje nytt led som inträder är, om än överraskande, en utveckling, en association till något i det föregående. Planen går att urskilja i efterhand.

De Chirico genomför tveklöst denna det undermedvetnas logik med hjälp av ett språk som glasklart förmår teckna allt i bilder. Alla transportsträckor är bortskurna. När en plats eller ett stämningsläge har fyllt sin uppgift, byts sceneriet omgående, gärna mitt i en mening.

Första genomläsningen tog lång tid. Men när jag hade vant mig vid den slingrande meningsbyggnaden och den totala bristen på respekt för tidens och rummets enhet, upptäckte jag att texten under, eller kanske snarare i, sin poetiska yta dolde en hel skatt av ytterst skarpa och upplevda iakttagelser och påståenden som på ett egendomligt sätt visade sig allt mer betydelsefulla...

Giorgio de Chirico var italienare, men "Hebdomeros" skrevs på franska. Den kom ut 1929. De Chirico var då 41 år gammal och hade hunnit med att dels göra en av seklets mest inflytelserika konstnärliga insatser genom att i början på tiotalet skapa sitt "metafysiska" måleri, surrealismens kanske främsta källa, dels att redan 1919 vända det ryggen för att gå in i en klassicerande fas, vilket fick hans hängivna beundrare surrealisterna att efter några års förvirring bestämma sig för att motarbeta honom av all kraft. De kungjorde offentligt att de Chirico dött 1919. När "Hebdomeros" kom ut var det för dem som att se en döende resa sig på dödsbädden och yttra sina sista ord. De var trots sin fiendskap till författaren överens om att boken var ett mästerverk.

De Chirico var dock långtifrån död. Han överlevde sina banemän och var intensivt verksam med sitt måleri intill 1978. Med överlägset förakt för hur en modern målare ansetts böra föra sig utvecklade de Chirico ett extremt eklektiskt verk där några av polerna är Rafael, Rubens och han själv som ung! I dag, i och med den "postmoderna" diskussionen, har de Chiricos konst fått en stark aktualitet.

"Hebdomeros" intar en central plats i detta konsnärskap.

I romanen går alla trådar ihop och här kommer man de Chirico närmare in på livet än i något målat självporträtt. Men "Hebdomeros" når längre än så! I en tid när ironierna är legio i den unga konsten, och bildmontage och språkligt collage är metoder som många nyttjar, kan man mitt i åttiotalets kvicksand se Hebdomeros stå på stadiga ben och göra reda för det förflutna, samtidigt som han småleende pekar ut en väg, möjlig att gå.

Sedan en tid föreligger en översättning av Torsten Ekbom.

Något av originaltextens hallucinatoriska skärpa har gått förlorad, men det är onekligen roligt att Hebdomeros nu blivit synlig också i våra kalla trakter.

I sin hand håller han en nyckel som förmår öppna dörrarna in till många både gåtfulla och innehållsrika rum.

JAN SVENUNGSSON