Text in: Stockholm,
a book by Ola Billgren and Jan Svenungsson, Propexus, Lund, 1995
På golvet framför mig har jag brett ut fotostatkopior i färg av Ola Billgrens och min fotografiska serie "Stockholm". Jag betraktar dem länge, och funderar på vad jag kan säga om vårt verk i en text.
Bilderna lyser intensivt i magenta; de uppvisar en stad både lik och olik den utanför mitt fönster, en plats som känns egendomligt främmande. Flera byggnader känner jag igen, men inte atmosfären; bildernas stillastående tillvaro. Ingen rör sig på dessa gator. De få gestalter som syns tycks förstenade mitt i steget. Himlarna är händelselösa; ljusa vid horisonten, mörka högre upp. Endast en bild avviker: den vita himlen virvlar ner som en tromb över en fläckvist belyst gata. I övrigt är dramatiken av det mer subtila slaget. Solen lyser upp en markis. Två flaggor vecklar ut sig. Några klot vilar i vattnet. En ängel står i strömmen. Staden på bilderna lever sitt magentaliv och tycks försjunken i inåtvända drömmar och okända berättelser.
Vem har sett dessa platser?
Hur har dessa bilder kommit till?
Ola Billgren och jag har gjort dem tillsammans är det enkla svaret. Inte jag, inte Ola, utan gemensamt såg vi det vi nu visar. Därför känner inte jag igen mig. Ansvaret är inte mitt, inte ditt – endast vårt gemensamma. Jag blir fortfarande överraskad av dessa bilder. Jag blir ännu förvånad vid tanken på att jag är delaktig i deras tillkomst.
Jag kan endast spekulera i betydelsen av det jag ser.
_____
Jag mötte Ola Billgren för första gången på biblioteket i Uppsala 1977. Han var 37 år gammal, jag var 16. Han hade publicerat målningar i en bok, jag hade precis slutat bygga modellflygplan. En kort tid innan hade jag läst Man Rays självbiografi och beslutat mig för att bli konstnär.
Biblioteket blev min första station när jag försökte ta reda på vad detta innebar. Jag läste om hur andra gjort och försökte sedan göra likadant. Jag levde mig in i händelser, samtidigt som jag utifrån kunde betrakta skeendet i perspektiv. Mest konsumerade jag heroiska insatser från början av seklet. Sällan läste jag om samtida arbete – Billgrens bok med målningar från 1963–1973 var ett undantag. Jag lånade boken gång på gång. Någonting i dessa bilder engagerade fantasin på ett särskilt sätt. De stämde så väl överens med mitt eget sätt att uppleva äventyr: kombinationen av delaktighet genom inlevelse och faktiskt utanförskap. När jag intresserade mig för andra konstnärer var min observationsplats utanför handlingen uppenbar. I Ola Billgrens målningar var det som om just utanförskapet var innehållet.
Mitt uppblossande konstintresse utlöste en ström av aktiviteter. Vid sidan om kunskapssökande och produktion av "konst" i hemmet sände jag iväg en mängd brev, som ledde till en överraskande händelseutveckling. Jag reste till London och Paris, träffade gamla surrealister och såg stora utställningar; jag lärde känna Juliet Man Ray.
Gång på gång svindlade min tanke. Det tycktes mig nu som om ingenting var omöjligt i konstens värld. Framtiden bestod av en lång rad av dörrar. Bakom varje dörr väntade underbara överraskningar.
Vid en lång rad besök i Man Rays ateljé i Paris lärde jag mig mer om min ursprunglige inspiratörs verk och liv. Jag började förstå i hur hög grad hans självbiografi var ett gestaltat verk, och jag fick klart för mig hur besatt han var vid att, i motsats till de flesta kritikers åsikt, bli betraktad som målare först och främst. Fotografi var ett uppdrag, måleri fritt val. Man Ray hyllade idén om sin frihet, och lät sin självbiografi bli en del i dess konstruktion. Även jag ville vara fri – och målare, en väldigt fri målare.
Efter några år av fri isolering bland gamla förebilder började friheten framstå som illusorisk och jag beslöt mig för att söka utbildning.
1984 började jag på Konsthögskolan, och upptäckte den samtida konsten.
Jag var målare, och hade inte en tanke på att fotografera. Stor var därför min förvåning när jag efter två år återfann mig själv i skolans mörkrum, i full färd med att lära mig kopiera.
Jag hade överraskats av kamerans och mörkrummets möjligheter. I mina "misslyckade" kopior, blottade på alla normalt ansedda kvaliteter, såg jag nya betydelser födas. I fotograferandets mekanik upptäckte jag en oväntad frihet.
Och likt min hjälte Man Ray som 1915 av en slump börjat fotografera, blev också jag dominerad av den fotografiska bilden. Den smög sig in i mitt tänkande, den tog över initiativet i ateljén. Den visade en överraskande anpassningsförmåga till alla mina intressen. Jag började tänka mitt liv i termer av fotografi.
Som fotografi kunde varje händelse bli min; jag behövde inte ens ha varit där. Det var en spännande lek. Inbjuden att skriva i Siksi om min syn på fotografi 1988, skrev jag en text om att likt en främling stå utanför en befäst stad och försöka se in över muren. Man kan endast ana vad som sker därinnne, resten tvingas man föreställa sig. Muren står kvar. Staden behåller sina hemligheter. Ens föreställningar blir inte bekräftade – men heller inte förnekade.
Friheten i att gå över till att arbeta med fotografiska bilder istället för "handgjorda" låg i detta främlingsskap. I en teckning är min hand uppenbart ansvarig för alla linjer. I ett fotografi finns det något som fått mig att höja kameran och trycka av – men kameran registrerar ytterligare en mängd detaljer som jag aldrig hann se vid exponeringstillfället. När jag sedan sitter där med kontaktkartan framför mig är det som om bilderna är tagna av en annan, som om samtliga fotografier vore ready-mades. Mitt utanförskap finns kvar, men dess fokus har förflyttats. Först när jag väljer att använda ett fotografi blir det ett uttryck för min gestaltande vilja. Jag har då valt att ställa mig bakom vad det innehåller. Steget är kort till att välja en bild som någon annan exponerat, steget är mycket långt till att låta någon annan välja.
1988 hade jag min första egna utställning och träffade Ola Billgren personligen för första gången. Vi talades vid, och han såg mina arbeten. Min blick blev returnerad.
I början på hösten 1991 fick jag uppdraget att göra ett omslag för Växjös telefonkatalog. En kort tid senare blev Ola inbjuden att ta hand om Stockholms Gula Sidor. Han ringde och bad mig fotografera för hans räkning. Jag blev förvånad, samtidigt som jag blev smickrad; hela min fotografiska verksamhet fram till denna punkt hade varit inriktad på att ta ansvar för bilder, i förekommande fall även ta över andras bilder – nu blev jag ombedd göra tvärtom. Men jag är nyfiken, och tackade självklart ja.
Ola beskrev vad för slags bilder han ville att jag skulle fotografera. Enkla, välbalanserade och okomplicerade bilder av normala motiv i huvudstadens centrala delar. "Vykortsbilder". Tekniken skulle vara småbild, filmen Tri-X, kameran skulle vara ställd på högkant och himlen klar. Ur mitt svart-vita material skulle sedan Ola välja en bild som han med en fotografisk process avsåg att omvandla till färg.
Jag valde att fotografera på lördag och söndag morgnar för att undvika folk i bilderna, samtidigt som jag kunde ha solen i ryggen, klar himmel och långa skuggor. Jag hade kort tid på mig. Jag var ute två helger och gick runt i stadens centrala delar och fotograferade motiv som jag tyckte stämde med Olas beställning – och som jag aldrig skulle ha valt för egen räkning. Jag arbetade som i trance – jag hade accepterat att vara instrument för en annans vision. Det fanns en egendomlig njutning i att inte själv bestämma. För första gången någonsin kände jag mig som en "riktig" fotograf, som en som fotograferar, istället för en som manipulerar fotografisk bild.
Efteråt blev jag orolig att jag tagit fel bilder, tagit dem på fel sätt, att de inte skulle vara användbara för min beställare. Tidigare hade jag inte gjort något liknande; hade jag någon gång fotograferat stadsvyer hade det varit med en medvetet udda teknik, då jag på olika sätt försökt ge bilden ett tekniskt egendomligt uttryck. Nu var min roll uttryckligt definierad till så hög grad av normalitet som möjligt. När jag framkallat rullarna och tittade på kontakterna såg jag ingenting, det fanns inte en bild som såg spännande ut.
Jag skickade ner materialet till Ola i Malmö och hoppades att han inte skulle bli alltför besviken. Han ringde dan därpå och var entusiastisk. Det fanns mer än nog med lyckade bilder och han tackade så mycket. Jag blev förvånad, och lättad. En tid gick, varefter vi träffades. Med sig hade Ola tre av mina exponeringar som han omvandlat till magentafärgade stora dior. Jag fick för första gången se vad meningen var med det arbete jag bidragit till. Effekten var mycket starkare än jag hade kunnat föreställa mig. För första gången såg jag karaktär och riktning i de bilder jag exponerat under mina promenader. De hade blivit utvalda och försedda med en avsikt, och färgen de dränkts in i bekräftade deras nya status. Det var Stockholm, men en ny plats.
En av bilderna valdes ut till telefonkatalogens omslag. Det färdiga resultatet blev en besvikelse på grund av tryckeriets slarv och nonchalans. Men jag såg också ett problem i användandet av en så subtil bild i ett på andra grunder definierat sammanhang. Budskapet – telefonkatalogens produktidentitet – överröstade bildens tysta intensitet.
Lyckligtvis fick arbetet en fortsättning. Vid mötet då jag första gången fått se Olas magentafärgade resultat hade jag kommit med förslaget att vi även skulle göra en serie utställningsbilder. Dessa skulle presenteras som ett samarbete, med bibehållen arbetsfördelning – då denna varit givande för båda parter. Ola tog fasta på idén, och jag hade därmed fått del i det kreativa initiativet. Vi hade nu ett gemensamt konstnärligt projekt.
Detta genomfördes i två omgångar. Först gjordes sex stycken cibachromer monterade på aluminium, sedan ytterligare fem. Första utställningen ägde rum i november 1991.
_____
Det har gått en tid och de elva fotografierna i "Stockholm" skall ställas ut på nytt, och dessutom publiceras. Sedan sin tillkomst för fyra år sedan har de magentafärgade cibachromerna varit på besök i Köln, Stockholm, Linköping, Tokyo och Malmö.
Jag sitter och ser på mina fotostatkopior och söker visualisera hur vårt verk ser ut på riktigt, samtidigt som jag undrar var det egentligen hör hemma. Många som har sett bilderna har haft svårt att förstå hur ett fotografi kan ha två upphovsmän. Denna dubbelhet har varit befriande, i varje fall för mig. Mitt eget arbete tog så småningom nya vägar, för vilka det här samarbetet fungerade som katalysator. Min konstnärliga självinsikt har ökat. Idéer föds inte i isolering. Jag fungerar bra när jag får uppdrag. En oväntad utmaning kan provocera ett svar som finns förberett, men vilket jag är ovetande om. Det är underbart att överraskas av sitt eget verk. Ibland leker jag med tanken att under en längre tid ta ledigt från mig själv och istället ta anställning som assistent hos en konstnär jag beundrar. Skulle jag känna mig fri då?
Jag minns hur jag 1986 lockades att översätta Giorgio De Chiricos roman "Hebdomeros". Jag gjorde då en stor upptäckt. Jag upplevde hur det i själva verket var jag som skrev romanen, när jag rent konkret sökte överföra betydelsen och klangen av en annans ord till mitt eget språk.
Genom min ansträngning att förstå den andre blev jag uppenbar.
Jag slutförde aldrig "Hebdomeros". Men jag fick en konstnärlig insikt som jag sedan aldrig har övergivit.
Allt mitt arbete är i något led ett översättningsarbete.
Jan Svenungsson