Jan Svenungsson

"Total Förvirring", in: Dagens Nyheter, 23.11.1991
(discussing exhibition at Hasselblad Center)


EN TENDENS i dagens konstliv är att utställningskommissariens, "curatorns", arbete alltmer kommit att sättas i fokus. I bästa fall kan den dragkamp om innehåll och uppmärksamhet som uppstår mellan deltagande utställares individuella insatser och en ambitiös "curators" övergripande avsikter bli djupt inspirerande som till exempel på Rooseums utställning "Transmission" .

Andra gånger kan arrangemanget och den teoretiska apparaten ta kål på möjligheten att faktiskt uppleva de utställda bilderna, som på Moderna Museet när fotoutställningen "Lika Med" visades.

Slutligen finns det nu i Göteborg ett exempel på en utställning där arrangören över huvud taget inte tycks ha ägnat en tanke åt formen och förutsättningarna för sin uppgift.

Förste intendenten vid Göteborgs Konstmuseum Håkan Wettre skriver i sitt svar på mitt inlägg om hans utställning "Konst/Fotografi" att jag hade felaktiga förväntningar när jag gick dit. Ja, uppenbarligen var det så:

Jag förväntar mig inte att se ett foto reproducerat på affischen för att locka till att betrakta en fotostatkopia av samma bild i utställningen. Och jag har aldrig stött på att man i seriösa sammanhang sätter en fotostat bakom glas i riktig passepartout och antikbehandlad ram. Syftet kan bara vara att förvilla.

Om sedan utställningen har ett pedagogiskt syfte, är begreppsförvirringen – original huller om buller med inramade kopior – bara så mycket mer beklaglig:

I katalogen ställer Wettre upp påståenden i två spalter; den första står för "Konst", den andra för "Fotografi". Här kan man läsa att det ena är original och det andra kopia, att konst har "aura" medan fotografi kallas reproduktion. Försöker nu den intresserade besökaren att utifrån sin egen upplevelse pröva Wettres benämningar, så springer han hela tiden på pumpen. Målningen presenteras som kopia och en reproduktion av en reproduktion av ett fotografi är utstyrt på ett sätt som till varje pris försöker ge den "auran" av ett – konstverk!

Arrangemanget med ramar, som hade varit mycket lämpligt för en utställning på Grönköpings Konsthall, försvaras av Wettre med två argument: ett, man får inte spika i väggarna på Hasselblad Center, två, en utställning bör mer liknas vid en scenografi som arbetar med illusioner i stället för "en samling exponerade preparat". Jag gissar att det sista ordet står för konstverken och frågar hur ofta Wettre går på teatern för att studera scenografin när ingen pjäs spelas?

Wettre tycks ha hört ryktas att under senare år konstnärer har framträtt som arbetar med begrepp som autenticitet och äganderätt till en bild. Vad han inte alls har begripit är att när till exempel Sherrie Levine fotograferar av ett fotografi av Rodchenko signerar hon den nya bilden med sitt eget namn och tar personligt ansvar för påståendet att innehållet i bilden har så förändrats genom denna handling att ett nytt verk har uppstått. Detta kan naturligtvis diskuteras. Levine är beredd att stå för sitt verk och hävda dess unika karaktär.

I Göteborg får en autentisk (!) bild av Levine sällskap av en av Wettre ur en bok kopierad Rodchenko. Wettres påstående om Rodchenkokopian är dock diametralt motsatt Levines. Han hävdar att ingen väsentlig förändring har skett, och sätter fortfarande ut Rodchenkos namn på lappen . . .

Slutligen beklagar sig Håkan Wettre över att jag inte har upptäckt det han hade tänkt sig i utställningen och i stället "remitterat fallet till den juridiska avdelningen".

Vad skall jag säga? Faktum kvarstår att Håkan Wettre är skyldig söka tillstånd och betala rättigheter för en bild som han sätter på en affisch, han får inte göra en offentlig utställning av kopior stulna ur böcker, och konstnärens ideella rätt till egen bild innebär att konstnären skall skyddas från att offentligt ge uttryck för motsatsen till vad han i sitt verk har sagt. Jag tror att det finns tillfällen då även Håkan Wettre är tacksam för att han har reglerade rättigheter.

Peder Alton, som till min avsevärda förvåning i en omfångsrik text hävdar att utställningen är ovanligt frisk och opretentiös, tycker att jag hängt upp mig på att det "i något fall" inte angetts originalmått på lapparna invid kopiorna. Detta får mig att undra om han överhuvudtaget har sett utställningen. Inga originalmått är angivna någonstans. Jag antar att det i samma opretentiösa anda är fritt fram för tidningar och förläggare att trycka om Altons egna texter i mer eller mindre korrigerat skick, utan att behöva ta omvägen över författaren.

Samma dag som jag skriver detta ser jag att en Picassomålning från Göteborgs Konstmuseum figurerar i en auktionskatalog från Christie's.

Jag tror inte heller resten av publiken har så låga förväntningar att den fortsätter komma till utställningar för att beskåda inramade reproduktioner. Själv föredrar jag under sådana omständigheter ett besök på biblioteket. Inträdet är fritt.

Jan Svenungsson