Jan Svenungsson

I morgon kommer något underbart att hända!, Statens Konstråd 2001


(The complete text, without the drawings)

SPRÅKET
För mellan 50-100.000 år sedan uppstod, av oklar anledning, språket. Människorna började kodifiera upprepningsbara ljud och använda dem för att utbyta meddelanden och tankar. Verksamheten – jakten och samlandet av föda – kunde därmed effektiviseras, varvid det för första gången uppstod fri tid och en möjlighet att berätta historier. Det blev tillfälle att sitta tillsammans på savannen på natten och titta på stjärnorna och fråga varandra: »Vad är detta?«. Det blev tänkbart att definiera begreppet tid, att avgränsa ett förflutet och att göra sig föreställningar om morgondagen.

NAMN
Den här boken skall handla om ett konstverk som jag under år 2000 installerade på Corson, den gång och cykelgata som löper rakt genom Linköpings universitetsområde. Uppdragsgivare och finansiär var Statens konstråd.

När jag först började skissa på ett förslag till Corson gav jag mitt projekt titeln Framtidshopp. Senare insåg jag att detta namn inbjöd också till mindre lämpliga associationer, så jag ändrade det till Utan titel. Ett namn kan ha stor betydelse, ett ord likaså. Det är skillnad på om ett konstverk saknar titel eller heter Utan titel — som dock är ett tråkigt namn. När nu verket är färdigt har jag bestämt mig för att ändra igen, för tredje och sista gången. Den nya titeln är: I morgon kommer något underbart att hända!

KONSTVERKET
Mitt konstverk består av sex delar:

Utanför A-huset, strax norr om ingång 19, står en kub i polerad svart granit på marken och blänker. Den är något vriden i förhållande till stenläggningen och huset, som om den hörde till ett helt annat sammanhang – eller tvärtom. På kvällen är den upplyst av en spotlight och kastar en slagskugga på marken. I kubens fyra vertikala sidor är sex bokstäver infrästa, vilka tillsammans bildar ordet KOMMER.

Den nybyggda sporthallens norra kortvägg har fem neonbokstäver och ett utropstecken inlagda som en tatuering i den grafitgrå fasaden. De bildar ordet hända! och lyser dygnet runt. På dagen diskret, bländade av solen; på natten distinkt, det enda som syns tydligt. Vad är det som skall hända? Något som förbereds inne i huset – eller utgör bokstäverna ytterligare en av universitetsområdets alla förkortningar?

Mellan husen Origo och Key ligger tre stora geometriskt sågade block i grå bohusgranit på en oregelbundet formad ö av strandgrus, i den med plattor och rabatter tillskurna gång- och cykelleden. Stenblocken är höga som en bänk ungefär, uppifrån kan man se att de har bokstävers form: ATT.

Ett av Corsons många brunnslock är falskt och bär ordreliefen något i mitten av sin skiva. Det ligger nära gräset utanför B–husets norra ände, strax nedanför den lilla backen. Från ordet löper optimistiska strålar ut, likt ekrarna i ett hjul.

Alldeles intill Corsons norra entré kan man se två ord avteckna sig som ett emblem mot himlen högst upp på kylcentralens egendomligt segervissa överbyggnad: I MORGON. Svävande ovan husens skuggor speglar stålbokstäverna följsamt himlens skiftande ljusförhållanden.

Invid två bänkar och ett bord i kanten av gräsytan vid Valla Folkhögskola, mittemot ingång 27 på B-huset, står nio bronsbokstäver ställda på varandra med en lätt inbördes vridning som gör att ordet UNDERBART inte uppträder helt korrekt från någon sida, men det kanske det underbara aldrig gör?

I längdled står skulpturerna på precis samma avstånd från varandra. Går man Corson från norr till söder skall man finna att de tillsammans bildar följande rättframma på-stående: I MORGON KOMMER något UNDERBART ATT hända!

VARFÖR KONST?
Vad skall konst vara bra för? Jag vet inte, trots att jag är konstnär och trots att jag gör den här boken om ett konstverk som jag är stolt över. Jag vet inte – för det finns inget allmängiltigt svar på frågan. Konst som mänsklig aktivitet uppstod i och med uppfinningen av språket, och är utan betydelse för vår fysiska överlevnad. En fritidsaktivitet, kort sagt. Men en fritidsaktivitet som i skiftande former återfinns inom samtliga mänskliga samhällen och vars bästa resultat inte går att upprepa.

OLIKA SLAGS KONST
Det finns olika slags konstverk. Traditionellt sett (i Europa, de senaste 4-500 åren), är ett konstverk en avslutad helhet som i sig innehåller samtliga nödvändiga delar för att ge betraktaren en upplevelse och uppmuntra denne till någon form av uppskattning för konstnärens arbetsinsats. Ett sådant konstverk tar upp den plats det har tilldelats och inkräktar inte på andra områden – såvida inte dess särskilda kvalitet är så hög att det börjar expandera – jäsa liksom – i betraktarens minne och fantasi.

Vad gäller det modernistiska konstverket däremot, finns det gott om exempel på hur detta försöker ta större plats rent ideologiskt och påverka andra områden än sitt eget: förbättra samhället, förändra livet. Ett antal modernistiska konströrelser har velat kasta alla villkor i luften och börja om från början igen. Och många har lyssnat, särskilt bland dem som bygger hus.

Det samtida konstverket låter sig givetvis inte sammanfattas och beskrivas så lätt, men en synlig tendens är en accelererande sammansmältning med samhället i övrigt (utan modernismens förändrande ambition) som yttrar sig dels i att konstverket inte går att tydligt avskilja från annan, kommersiellt betingad medial verksamhet, dels i att det i stor utsträckning – paradoxalt nog – kräver en anpassning av betraktaren för att bli uppfattat för vad det är och vill bli förstått som, nämligen ett konstverk som inte vill se ut som ett konstverk men som måste bli uppfattat som ett konstverk som inte vill bli uppfattat som ett konstverk för att det överhuvudtaget skall ha något värde och gå att urskilja...

LINJÄRT ELLER INTE?
Om jag varje dag ser på ett ord kommer dess betydelse att förändras över tiden. Är ordet dessutom del i en mening kommer denna att förändras när de interna viktförhållandena mellan dess beståndsdelar förskjuts. Eventuellt upphör den helt att fungera och blir natur. Kanske bildas en ny mening när jag läser in ordet i den natur som omger det.

På universitetsområdet samsas en rad institutioner med olika verksamheter om utrymmmet. I analogi med hur de alla har skilda uppgifter, men är organiserade tillsammans och har gemensamma mål under ett gemensamt namn – så kan jag hoppas att mitt konstverk i sex delar skall fungera: varje enskild skulptur har sitt eget speciella uttryck; sin egen mer eller mindre kryptiska logik; sitt eget förhållande till sin plats; sitt eget ord – samtidigt som skulpturerna tillsammans bildar ett oantastligt påstående – när man läser det i en viss riktning. Börjar man läsningen vid en annan plats, uppstår en annan utsaga.

PROBLEM
En gång försökte jag beskriva den kreativa processen med stor precision i en text. Jag tvingades då tänka analytiskt på en process som i hög grad fungerar intuitivt, dvs när den fungerar uppenbarar sig idéer på ett överraskande sätt. Jag kallade texten Lösningen på problemet, efter att jag under skrivandets gång hade insett hur jag gärna vill definiera den konstnärliga uppgiften som ett problem som söker sin lösning – men dit vägen inte är linjär!

Förra året var jag inbjuden att hålla några föreläsningar i Linköping om min verksamhet och besläktade ämnen. På Institutionen för datavetenskap fick jag en text av M.V. Howard som diskuterar olika problems natur. Följande distinktion görs:

– Väl definierade problem karakteriseras av att de har tydliga målformuleringar och inte innehåller några oklarheter; exempel är matematiska ekvationer och korsordsproblem. Hur man skall göra för att lösa dem är känt från början, och vad det handlar om är mest att ta sig an med arbetet.

– Dåligt definierade problem saknar ett tydligt slut, och lösningsvägen är inte uppenbar. De är de väldefinierade problemens motsats. För dessa problem består en stor del av lösningsarbetet i att förstå och att definiera vad som är problemet. Om de är riktigt illa definierade kallas de för otäcka problem (wicked problems).

Otäcka problem karakteriseras av:

– att de inte kan få en klar definition. Nya frågor kan alltid ställas.

– att det inte finns någon möjlighet att avgöra när en lösning skulle kunna vara slutgiltig.

– att olika lösningar kan följa på alternativa definitioner av samma problem.

– att föreslagna lösningar inte nödvändigtvis är vare sig korrekta eller inkorrekta och att de kan leda till en redefinition av problemet, som i sin tur leder till förnyat lösningsarbete.

När jag läste om dessa otäcka problem kände jag bara alltför väl igen mig. Detta är ju min vardag! Konstnärens problem är utan undantag otäcka... är det detta som ger dem en sådan dragningskraft?

SPELETS REGLER
Klockan fem på morgonen den tionde september 1993 anlände jag och min kamrat Petter till den del av Norrbro som vetter mot Gustaf Adolfs torg, i Stockholm. Ur bilen lyfte vi en svetsad stålställning med en fastnitad skylt i mässing. På skylten var en utsikt ingraverad, med text bredvid. Vyn var exakt densamma som vad vi såg från den plats där vi nu utan att förlora någon tid började skruva fast skyltunderredet i broräcket. Endast en sak skilde utsikten från dess avbild på skylten: i den tecknade bilden kunde man se en hög, smal och lätt konisk form i vattnet, på en plats där i verkligheten inget fanns att se. Efter att ha avslutat monteringen av den första skylten skyndade vi oss att montera ytterligare tre stycken, på platser som tillsammans med den första ringade in den avbildade vattenytan från fyra sidor. I varje skylts teckning av utsikten kunde man se samma figur inritad i vattnet, sedd från de olika utsiktspunkterna. På varje skylt kunde man också läsa följande text: »I morgon påbörjas byggandet av en 24 m hög tegelskorsten på den markerade platsen«.

Skyltarna ingick i en utställning, utspridd över staden, som hette Spelets Regler och pågick i tre veckor.

Några timmar senare samma dag, återvände jag ensam till platsen för skyltarna. De sedvanliga fritidsfiskarna hade intagit sina positioner – men några av dem stod samlade i grupper runt mina tillskott i stadsbilden. Jag gick närmare för att ta reda på vad som stod på. Rösterna var upprörda. Konsekvenserna för fisket diskuterades. När skorstensbygget inleddes skulle säkert kanalen torrläggas – och vart skulle då all fisk ta vägen? En man förbannade de »jävla myndigheterna« som hade kunnat komma på en så idiotisk idé utan att meddela någon i förväg (han bortsåg då uppenbarligen från skyltarna!). Säkert var det fråga om ytterligare en biltunnels ventilationstorn. Man kunde inte lita på någon längre! Diskret drog jag mig tillbaka, och begrundade hur ett meddelande utan avsändare och utan datum kunde få ett så starkt gensvar.

Nästa dag begav jag mig än en gång till platsen och fann att några av gårdagens fiskare var där igen, nu något lugnare. I frånvaron av synliga tecken på torrläggning, transport av byggmaterial, etc, hade de uppenbarligen dragit slutsatsen att byggstarten hade blivit uppskjuten till nästa dag.

TYST KUNSKAP
Det som avgör ett bildkonstnärligt verks kvalitet och gör det outbytbart är om det i det finns nedlagt ett värde, en kunskap eller en insikt, som inte på ett självklart sätt kan översättas till en verbal förklaring. När motsatsen är fallet – när allt det som finns i en bild på ett tillfredställande sätt kan förklaras i en text – då finns det inget berättigande för bilden som självständigt verk. Bilden bli en illustration, en pedagogiskt motiverad upprepning av något redan sagt.

DESORIENTATION
Vad är det för mening med att ha konst på universitetsområdet egentligen? Inspiration? Dekoration? Störning?

Kan det som stör vara inspirerande?

I sitt andra Surrealistiska manifest från 1929 strävar André Breton efter att återta en förlorad oskuld och försöka återvända till själva upptäckten av språk och mening, innan de socialt betingade begränsningarna inträtt. Skapan-det av mening i en text görs till läsarens uppgift. När väl revolten mot det regerande paradigmet i språket har genomförts kommer läsaren att befinna sig i ett jungfruligt landskap där spontanitet och slump är lag. Jean-Pierre Cauvin beskriver surrealismens poetik som desorientation: »känslan av att befinna sig i ett annat element, av att vara bringad ur fattningen av en situation man upplever för första gången. Utan desorientation finns det inget merveilleux, inget möte med det underbara, själva kärnan i all surrealistisk aktivitet«.

MOTSTÅND
Efter att Statens konstråd hade beslutat sig för att stödja mitt projekt fick jag veta att det fanns lokalt motstånd i universitetets Campusråd. En grupp hävdade, bland annat, att verket skulle ge felaktiga signaler – fel image – till omvärlden om Linköpings universitet, eftersom man där inte »skjuter upp saker till morgondagen«, utan gör »underbara« saker redan idag. Invändningen kom som en överraskning för mig. Jag hade inte alls tänkt i dessa termer, vare sig på egen hand eller när jag hade försökt föreställa mig och planera för eventuell kritik. Jag förstod uppriktigt sagt inte riktigt vad det var frågan om: för hur utvecklas verksamheten inom en organisation eller ett företag, eller hos en konstnär, om man har inställningen att läget är bra som det är, och att det inte kan – eller kommer att – bli (ännu) bättre?

GILLA LÄGET
Det här projektet tog sin början i slutet av 1998, när jag och två kollegor blev inbjudna av Statens konstråd till en så kallad begränsad skissuppgift. Detta innebär att vi fick betalt för att utarbeta konkurrerande förslag, varefter hela gruppen av projektledare vid Konstrådet tog ställning till vilket förslag man skulle gå vidare med. Uppgiften, så som den förelades oss, var att skapa någon form av övergripande gestaltning för hela Corson, inklusive den södra änden där några av de nu existerande byggnaderna ännu inte var påbörjade. När jag först besökte området slogs jag av den disparitet som råder mellan de olika hus som ligger längs gatan, och av hur många visuella insatser (från studenter först och främst) av mer eller mindre konstnärligt slag som redan fanns på området. Jag bestämde mig snabbt för att detta var en realitet som jag glatt skulle acceptera, inte motarbeta eller ignorera. Jag beslöt mig för att »gilla läget«.

PRAKTIK OCH VERKSTÄDER
Typsnittet för samtliga ord är Franklin Gothic, i olika varianter.

De båda stenskulpturerna är utförda av Broby Granit i Sibbhult i norra Skåne. Jag kan inte själv hugga sten, men gestaltar via ritningar och modeller och genom att ta beslut på plats i verkstaden.

Skulpturen ATT skulle enligt min ursprungliga idé ha legat på gräs, men efter att ha funderat på hur det skulle gå att ordna effektiv klippning av gräset i alla vinklar under de kommande åren, valde jag istället att placera den på grus.

I MORGON och hända! är utförda av SignCenter i Växjö. I MORGON var en förhållandevis okomplicerad konstruktion med bokstäver laserutskurna ur 10 mm rostfritt stål, medan hända! har en unik konstruktion som jag utvecklade. En minimerad skyltlåda (som endast innehåller anslutningar för neonrören samt kablage) sitter inbyggd i väggen och är i likhet med denna täckt med puts. Transformatorerna sitter åtkomliga i en annan låda bakom väggen. Rören kan servas från utsidan. Trots att de är tända dygnet runt kommer det att ta mycket lång tid innan gas behöver fyllas på. Det var många som hjälpte till vid utformandet av denna till synes enkla konstruktion, och jag möttes av stort tillmötesgående från alla håll, inte minst från byggnadens arkitekter. Tack!

De två återstående skulpturerna var enklare att hantera. För UNDERBART snickrade jag själv samtliga bokstäver i grov byggplywood, som dessutom sandblästrades, varefter de göts i brons på Herman Bergman Konstgjuteri i Enskede. Där byggdes sedan pelaren mödosamt upp bokstav för bokstav och försågs med en dold ryggrad av stål som slingrar sig fram inuti.

något byggde jag först som trämodell, likt en byggsats, varefter Hästveda Gjuteri tog form och göt den i järn, som vilket brunnslock som helst.

YP–Entreprenad och PeO från Canman AB var till utmärkt hjälp när det gällde att få orden på plats.

UPPTÄCKTSFÄRD
Mitt intresse för konst är att likna vid en upptäcktsfärd. Jag startar på en punkt och vet inte var slutpunkten skall befinna sig eller vad den kommer att innebära. Resan påverkas av alla slags omständigheter. Jag försöker ta kontroll över slumpens skördar allteftersom de inträffar. Kanske är det detta som ger livet mening? Den här boken och det den innehåller är en konsekvens av skulpturerna i Linköping. Vem vet vad den kan leda till i morgon?


--------------------------
Kolofon:
Jan Svenungsson är född 1961 i Lund.
Utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1984-1989 samt på Institut des Hautes Etudes en Arts Plastiques, Paris 1988-1989. Professor på Högskolan för fotografi och film Göteborgs
universitet 1996-2000. Bosatt i Berlin sedan 1997.
www.jansvenungsson.com

Text, teckningar, grafisk form: JS
Bokbinderi: Carl Svanberg Bokbinderi AB, Lessebo.
Tryck: Jernström Offset AB,
Stockholm 2001.

ISBN 91–974028–5–0

Utgiven av Statens konstråd.