Johans, Sebastian. “Uppsala behöver en skorsten”, in: Uppsala Nya Tidning, 15.11.2012
En skorsten. Eller snarare en del av en skorsten. Det röda teglet liksom stöter sig upp genom golvet och verkar fortsätta genom taket i Konsthusets stora sal. Den solida strukturen är tystlå ten men har inga som helst problem med att ta rummet i besittning. Den tunga pjäsen är uppenbarligen murad enligt konstens alla regler och förefaller funktionell, så när som på det faktum att den är sanslöst malplacerad i det källarrum den befinner sig.
Den Berlinbaserade, före detta Uppsalabon Jan Svenungsson är väldigt bra på att göra mycket av lite. Granitplattan "Fundament" i parken nedanför Uppsala slott är ett bra exempel. Plattan, som de allra flesta bara gå r förbi utan att ens se, bär texten "I morgon kommer ett torn att byggas på den här platsen" och slungar med en vå ldsam kraft in sin betraktare i en diffus men skoningslöst sanningsenlig framtidsvision som inte säger mer än att allt är av tillfällig art.
De fristå ende skorstenar, bå de i fysisk form och å tergivna i en mängd kollage och teckningar, som har blivit konstnärens mest kända verk arbetar på ett liknande sätt. Svenungsson har hittills rest nio skorstenar, den första tio meter hög och resterande en meter högre för varje gå ng.
På Konsthuset visas ett fragment av en tionde, ännu orealiserad skorsten som kommer att bli 19 meter hög när den väl byggs. Utställningen inkluderar också en serie teckningar med ett Uppsalatema, där Svenungsson har sökt utgå ngspunkter i geografiska och topografiska faktum, och en ljudinstallation som loopar en rad olika projekt, däribland nå gra nyinspelningar av Svenungssons gamla punkband Svart. Kort sagt – konstnärens anknytning till staden visas med ett smakprov på hans kändaste verk i vad som bara kan betraktas som en pitch för att få Uppsala kommun att beställa en skorsten. Det kunde ha blivit en provocerande öppen försäljning, men dels är utställningen spännande alldeles oavsett syfte, och dels har den rätt. Uppsala skulle må mycket bra av en av Jan Svenungssons skorstenar.
De skenbart enkla skorstenarna är briljanta landmärken som rymmer en mängs tolkningsalternativ. De är på en gå ng surrealistiska och superrealistiska. De kan ses som enorma fallossymboler, men i frå nvaron av rök kan de lika gärna ses som gigantiska kastrationer. De hyllar den industriella revolutionen på samma gå ng som de slå r fast att vi befinner oss i en annan tid och antyder, inte särskilt subtilt, att allt som ger vå rt samhälle funktion en gå ng ska bli verkningslösa ruiner. De förenar skickligt hantverkskunnande med idén om konst som ett konstnärligt val, och gör därmed processen kort med ett helt knippe invändningar som brukar anföras mot spännande konst. De tar plats och äger rummet på samma gå ng som de har förmå gan att sjunka in i miljön. Är jag tydlig nog? Jan Svenungssons skorstenar är alltså exakt vad Uppsala behöver.
Sebastian Johans