Köster, Lena. “Profet i sin hemstad?”, in: Uppsala Nya Tidning, 15.11.2012
Underground. Brukar man säga om T-banor. Och hemlig kulturverksamhet, så dan som må ste arbeta dold för en förtryckande regerings ögon.
Men här handlar det bara om att gå nerför garageinfarten och in i gara... Konsthuset Uppsala Konsthall! Just nu tre vitmå lade rum fyllda av Jan Svenungssons verk.
I stora rummet på gå r under UNT:s besök ett redigt hantverk, konstfärdigt utfört. Det är inte konstnären ensam som gör det. Idén och konstruktionen är hans, men under arbetets gå ng är han mest hantlangare.
– Ni få r inte fotografera nu, säger han och poängen är att det ska vara en aning hemligt fram till vernissagen. Men tegelstenar är inblandade. Jan Svenungsson slå r dem itu på mitten och bär ner dem till Ronny Murare som ser till att de hamnar där de ska.
Nästa rum, ett litet mellanrum, är inte alls hemligt. Där hänger teckningar i vita ramar.
– Jag har gjort dem för det här tillfället, för Uppsala Konsthall, säger Jan Svenungsson. Han har en särskild känsla för Uppsala:
– Jag kom hit frå n Växjö som å ttaå ring. Växte upp här. Tog studenten på Katte.
Men då hade hans konstnärskarriär redan börjat, även om han själv kanske inte hade definierat den exakt så . När han gick i nian i Å rstaskolan, hade han få tt tag på konstnären Man Rays självbiografi.
– Jag blev besatt. När jag lade Självporträtt ifrå n mig visste jag att jag skulle bli konstnär. Lärde mig massor om surrealismen. På en skolresa till London gick jag in i ett galleri och frå gade om de hade nå got av Man Ray. Det hade de inte. Men galleristen hänvisade mig till konstnären och konstsamlaren sir Roland Penrose, som hade varit gift med Man Rays musa Lee Miller och som introducerat surrealismen som rörelse i England.
15-å ringen fick tag på adressen i en telefonkatalog, skrev till Penrose, fick en inbjudan och for tillbaka till London för att se hans samling. Vid ett besök nå gra må nader senare blev han presenterad för Man Rays änka Juliet Man Ray (som gick bort 1991).
– Det här har präglat hela mitt liv, säger konstnären, letar i sin dator och visar en bild på sig själv som tonå ring tillsammans med Juliet. Efter studenten läste han franska, gick på Konsthögskolan i Stockholm och for emellanå t till Paris.
– Jag hade gjort konst i flera å r, men min produktion släpade efter mitt nätverkande...
1988 hade han sin första galleriutställning. Han fick Ola Billgren och fotografen Dawid som mentorer och nå got nytt var på gå ng, det kände han. Till skillnad frå n andra bildkonstnärer, som må lade, fotograferade eller på andra sätt gjorde bilder och sekundärt intresserade sig för eventuell inramning, ägnade Jan Svenungsson mycket tid å t ramar. Och skorstenar. Det slog. Plötsligt var han ett namn. En konstnär som intresserade publiken.
I begynnelsen fanns skorstenarna enbart på bild. Med å ren började han också bygga dem. 1991 deltog han i en uppmärksammad utställning på Moderna museet med en skorsten byggd utanför gallerifönstret och ett trå ngt rum byggt i själva utställningssalen, där inramade skorstensbilder stod på golvet lutande mot väggarna.
– Klaustrofobiskt! Inte alla besökare förstod att också skorstenen, som till synes obefogat stod tätt utanför museifönstret, också var konst.
Varför denna fascination av skorstenar?
– Skorstenar väcker associationer. Människor som besöker mina utställningar pratar om industrialism, om koncentrationsläger, om Freud och penisavund. Folk vill så gärna tolka... Nu är inte skorstenar det enda Jan Svenungsson ägnar sig å t. Teckning och må leri är viktiga delar av hans konst. Dessutom är han för närvarande heltidsprofessor i grafik och teckning på Universität für angewandte Kunst i Wien. Fast han bor i Berlin med sin hustru, som är konstprofessor i Leipzig, och deras å ttaå rige son. Han är varannan vecka i Wien, hon varannan i Leipzig.
Och hela familjen träffas?...
– På helgerna!
Vem bestämmer vad som är konst? Konstnären och betraktaren i mötet mellan konstverket och betraktaren. Jan Svenungsson är bestämd: det behövs minst två personer för att ett verk ska bli konst.
– En person må ste vara den som skapar ett verk och säger att detta är konst. Och å tminstone en annan person må ste godta att det är konst. Bra eller då lig – det är en annan diskussion.
Att konst är kommunikation hå ller han däremot inte med om. Kommunikation förutsätter ett specifikt budskap som är avsett att förstå s av mottagaren. Ett konstverk behöver inte (kanske till och med ska inte) ha ett budskap som kan förstå s, missförstå s, tolkas ”rätt” eller ”fel”.
Jan Svenungsson förordar det öppna, som leder till associationer, nya tankar och rent av utveckling, framför det slutna. Om samhällets och enskilda människors behov av konst säger han:
– Konstnärer, ingen behöver dem. Om de inte gör sig nödvändiga. Skapar efterfrå gan.
Under sina äldsta Uppsalaå r, i slutet av 1970-talet, spelade Jan Svenungsson i punkbanden Lepra och Svart. Musiken finns fortfarande med i hans liv. Och för första gå ngen kommer Svart att spela en roll i en av Jan Svenungssons utställningar.
För musiken har få tt ett eget rum längst inne i konsthallen. Ett litet, vitt rum, där ett stort punksvart ljud ska få fylla varje kubikmillimeter i tidsintervaller styrda av en slumpgenerator. Utställningen i Konsthuset Uppsala Konsthall är Jan Svenungssons första separatutställning i gamla hemstaden Uppsala.
Lena Köster