"Här och nu och i morgon", Kulturguiden, Ljusdal, sommar 2009
I Uppsala, en kort tid innan jag skulle börja gymnasiet läste jag en bok som ställde mitt liv på ända och gav det en särskild mening. Boken var konstnären Man Ray’s berättelse om sig själv, med titeln ”Självporträtt”. Från den ena dagen till den andra bestämde jag att jag också skulle bli konstnär. Jag skulle också bli världsberömd och jag skulle också göra märkvärdiga, underbara saker. Självklart skulle jag en dag flytta till Paris, precis som Man Ray.
På den vägen är det. Jag blev konstnär. Jag har gjort flera märkvärdiga, och som jag tycker – underbara – saker. Jag flyttade inte till Paris, men jag bor i Berlin, som är mer spännande än Paris, idag. Jag har dock inte blivit världsberömd — ännu — och kanske blir jag det aldrig, men faktum är att jag fortfarande lever på hoppet. Varje dag är spännande, för varje dag kan vara den dag då en idé föds och får konsekvenser som gör att allt blir annorlunda. Det gäller för en konstnär — och faktiskt, för alla andra med — att kunna gripa tillfället i flykten, men också att vara uppmärksam och närvarande nog att upptäcka möjligheter också när problem och svårigheter skymmer sikten.
En dag för drygt ett år sedan fick jag ett email från Ljusdal. Det stod att det fanns en skola där, som höll på att renoveras och som man ville ge ett permanent konstverk. Man hade studerat offentliga konstverk på Statens Konstråd i Stockholm, och valt ut tre konstnärer som man bjöd in till tävling. En skulpturinstallation jag gjort för Linköpings universitet, för 10 år sedan, hade lett till valet av mig. Sex ordskulpturer bildar meningen ”I morgon kommer något underbart att hända!”.
På Slottegymnasiet vackra röda tegelväggar har nu följande meddelande byggts in, direkt i väggen: ”I morgon är det din tur”. Vid några olika tillfällen under årens lopp har jag gjort variationer på det här temat, det permanenta löftet om morgondagen. Idén om löftet fascinerar mig: för mig är det hoppet som är livets praktiska drivkraft. När jag gick på gymnasiet i Uppsala, var mina förhoppningar gränslösa — och det var bra. Tids nog lärde jag mig att livet också har sina begränsningar — men att man alltid måste odla sina drömmar.
Sommaren 2007 byggde jag och tre murare ett 17 m högt torn i form av en skorsten mitt ute i skogen vid Wanås i Skåne. Det var en dröm som gick i uppfyllelse för mig, för redan 1991 hade jag försökt intressera innehavarna till skulpturparken på Wanås för en skorstensskulptur där... Det skulle dröja 16 år – men sen blev tornet byggt, och resultatet är fantastiskt. En av murarna som byggde i skogen heter Ronny. En dag berättade han för mig att ända sedan han gått ut yrkeskolan i slutet på sextiotalet hade han drömt om att en dag få mura en skorsten — och nu hade drömmen gått i uppfyllelse, tack vare mitt projekt.
Ronny Murare och jag blev de bästa vänner, och när jag funderade på ett konstverk för Slottegymnasiet så var det en sak jag var säker på: jag ville göra något med tegel och jag ville jobba med Ronny igen.
Nu är arbetet färdigt. Ronny och jag möttes i Ljusdal och tog in på vandrarhemmet vid älven. Hela april murade Ronny, utan uppehåll. När jag var med hantlangade jag. I Berlin tecknade och målade jag sex ord-tavlor för skolans insida. I Ljusdal strålade solen. Vi hade härliga dagar. Vi kände att det var vår tur — nu — och förhoppningsvis också i morgon.
Jan Svenungsson, Berlin 4.5.2009